Relationer och PTSD
Jag har börjat i terapi på grund av att jag fortfarande kämpar med PTSD. I mitt fall beror det på att jag blev misshandlad av pappan till mitt barn (han har inget umgänge) och att han har fortsatt stalka och trakassera mig och barnet i åratal.
Jag lämnade honom tidigt, det var aldrig ett alternativ att stanna för mig, men han fortsätter att göra vårt liv till en mardröm.
Vi har polisanmält många gånger och han är dömd för brott mot oss båda. Han har fått kontaktförbud i perioder men så fort det upphör börjar han om.
Jag har hela tiden försökt skapa en normal tillvaro för barnet och, så långt det är möjligt, för mig själv. Jag vägrar låta honom förstöra allt för oss.
I perioder har jag dejtat och nu när jag går i terapi så inser jag hur mycket den här situationen har påverkat mig utan att jag insett det själv.
När jag har träffat en man så har jag alltid haft svårt att be om hjälp, eller snarare så jag aldrig gjort det. Jag har även fått kritik för det av mannen.
Jag fixar till exempel allt praktiskt själv och håller problemen med exet utanför relationen. Det sista tycker jag iofs är rätt men en man blev upprörd över att jag hade varit i tingsrätten (en av otaliga gånger) utan att berätta det för honom. Han hade velat vara ett stöd för mig då.
Jag tror att jag inte vågar vara sårbar inför en man och det stör mig att exet har förstört även detta för mig. Jag jobbar ju på det nu men det är många förlorade år.
Jag kan också plötsligt stänga av, som om jag inte har några känslor för mannen fast det antagligen inte stämmer. Jag misstänker att det är något som har triggat mig utan att jag förstår det själv.
Jag hade en relation med en man för några år sedan och det var något med honom som skrämde mig. Han var inte alls hotfull eller våldsam men manipulativ, intensiv och dominant. Han försökte forma mig som han ville ha mig och såg mitt barn som en konkurrent.
Jag avslutade förstås relationen. Det hade nog många kvinnor gjort men jag har inte vågat dejta sedan dess och det har alltså gått år. Jag har inte varit i närheten av en man sedan dess.
Jag skulle vilja träffa en man att dela tillvaron med. Mitt barn har vuxit upp och det kommer att bli så tomt när h*n flyttar hemifrån. Fast jag hittar bara på ursäkter för att inte försöka.
Jag antar att det är ett klassiskt undvikande beteende. Jag är över 50 nu så det kanske är för sent ändå.
Jag skulle vilja läsa om andras erfarenheter av att ha eller ha haft PTSD och försöka ha en relation. Min terapi handlar inte så mycket om det även om jag får insikter kopplat till det.
Har du kunnat ha relationer och hur har det varit? Känner du igen det jag beskriver ovan? Har du kunnat bryta vissa beteenden?
Tacksam för svar! Jag tror att det kan hjälpa mig att komma till insikt genom att ta del av andras erfarenheter.