Min mamma är så hetsig och har så bråttom om mitt liv

På hugget, är väl ett snällt sätt att säga det, men det känns ibland som att hon bara just hugger.

Alla jag träffat/dejtat, sedan jag var yngre tonåring, hetsar hon på att jag ska vara/är ihop med. 

Alla beslut jag ska ta, stora som små, måste ske så snabbt som möjligt. Det spelar ingen roll om jag är 10 och väljer glass eller om jag är 20 och väljer universitet eller om jag är 27 och väljer ->

Nu när jag och min partner letar efter vårt föralltidhem ligger hon på och skickar hundra annonser i veckan, och tjatar om att vi måste bestämma oss nu, nu, nu.

Och påminn mig inte ens om barnalstringsfrågan. Jag är lesbisk och vi har gjort insemination. Då det inte tog på första försöket tyckte min mamma att vi skulle sluta försöka för "det händer ju inget ändå".

Med mera, med mera. Och så attityden om att "jaha, så det passade inte fröken" om jag inte tar de där snabba besluten. Om jag vill tänka mer än tre sekunder.

Ibland undrar jag om min mamma har lyssnat för mycket på "Lämna inga dörrar på glänt" från Chess.

Jag försöker tänka att detta kanske är ett utslag av hennes historia med cancer, som hon hade i tonåren. Men det är jävligt jobbigt.

Man kan tycka att jag lärt mig hantera det här men jag blir bara mer och mer matt, ledsen, trött, slut. Kanske gravidhormoner som spökar? Hjälp mig, någon, att lära mig hantera detta.