Matångest, ätstörningar i över 30 år
Skriver detta för att varna hur välmenande föräldrar kan skapa spöken och ångest i ett helt liv.
Jag är 45 år gammal. När jag var barn/tonåring höll mina föräldrar regelbundet på att banta. De var inte väldigt överviktiga men hade några trivselkilon som gick upp och ned. Det var scarsdale, rigshospitalet, flygvärdinnediet osv ett antal gånger per år. Min mamma tvingade hela familjen att äta samma sak. Så det kunde bli kokta ägg och gröna bönor till middag ibland. Eller ugnsstekta färsbiffar på magert nötfärs, utan fett och en grönsallad.
Jag har inte tänkt så mycket på det under lång tid, trots att jag brottats med ätstörningar och en allmän stress/ångest runt mat. Förrän nu när jag själv har tonåringar, som precis som jag när jag var i den åldern, tränar mycket och kan vara rent sjukt hungriga. Jag kan retas lite med min son som står och hänger över kylen en timma efter middag men plötsligt minns jag också den där känslan av hunger man kan ha när man är i den åldern. Till skillnad från vår kyl nu hade mina föräldrars kyl ingen mat för att inte spräcka dieten.
Jag inser nu vilka djupa spår detta satte i mig. Jag har inte ätstörningar per se numera men jag är extremt noga med att planera mat, att det ska finnas mat i kylen, hur vi ska äta om vi är ute och reser mm. Jag avundas de som bara kan plocka ihop vad som helst för för mig är det svårt att inte vilja försöka få till en riktig måltid med protein, fett, grönsaker, kolhydrater. Det kan vara rätt utmattande emellanåt.
Vikten brottas jag så klart också med, mer än mina föräldrar gjorde. Någonstans i mitt sjuka huvud är det nästan som att mat som ingen ser att jag äter räknas. Det är absurt att skriva detta för jag är ju en vuxen människa. Ingen annan bestämmer eller tar ansvar för mitt liv. Men att bli undanhållen mat när jag tränade och växte som mest har verkligen satt spår i huvudet på mig, som jag får leva med resten av livet:
Jag hoppas ni alla är varsamma och tänker er för med hur ni pratar om mat för era barn.