Hur skiljer sig kärlek som medelålders?

Jag har nyligen skiljt mig och har äntligen fått ordning på mitt nya hem och nya liv. Det har inte varit något stort drama att skiljas. Vi kände båda att vi var mer kompisar än gifta så nu när barnen flyttat ut var det dags att gå vidare.

Jag har inget jättebehov av att träffa nån ny men tycker ändå att det skulle kunna vara mysigt att träffa nån men undrar lite vad det skulle innebära i den här åldern så mina förväntningar inte blir helt fel.
Maken och jag hade varit ihop i 30 år och vi träffades på universitetet när vi båda var runt 20. Det var liksom attraktion vid första ögonkastet och allt var väldigt gulligt och vi var båda superkära.

Nu är man 50 år, folk ser inte längre ut som sitt bästa själv och jag tänker att det kommer inte alls vara på samma sätt nu. Jag kommer inte bara se nån och direkt bli intresserad och nån kommer inte heller bara se mig och känna detsamma. Folk har dessutom formats över tid och kan ha åsikter om diverse som man inte längre vill ha att göra med.

Jag undrar nu hur det gick till för er andra som haft en lång kärlek som yngre men som medelålders träffat en ny kärlek. Hur träffades ni? Var känslorna samma som när du var ung? Om inte, på vad sätt är det olika? Vilka förväntningar kan man liksom ha?