Utsatt som barn, utbildning som vuxen?

Och även uppkörningarna på 1:a försöken.*

Inte ett enda svar ? 
Man undrar ju vad ni som har läst tråden tänker ? 

Jag tycker att man då och då träffar vuxna som varit tämligen utsatta som barn och att dessa personer oftast hittat sätt att leva och försörja sig ändå.

Annars är väl bilden väldigt mycket att människor behöver ordentliga vuxna runtomkring sig, och att det blir svårt för människor som aldrig fått tillräckligt av det man behöver som barn.

Känner en sjukt bitter avsmak av ditt inlägg. 

Att försörja sig själv är väl en självklarhet? 
O oftast är det ju knappast de som har blivit utsatta som inte försörjer sig utan snarare tvärtom, de som har blivit sönder curlade. 

Så enligt dig så är det enda viktiga att folk ska försörja sig framför att personer får rätt stöttning för att kunna nå sin fulla potential. 

Så du ställer dig helt likgiltig till att utsatta riskerar att falla helt med någon / några andra som helt hämmar deras potential p ga en allt för naiv världsbild alt ointresserad / kritisk omgivning som anser sig vara den utsattes stöttepelare? 

Svar på ditt andra stycke; Det handlar inte om att det krävs en vuxen i rummet. Utan det är snarare möjligheten till att få bolla ideer med någon som faktiskt lyssnar. Och någon som kanske har mera kunskap ang möjligheter ute i samhället än en nedbruten förvirrad ungdom och som vill att ungdomarna ska Lyckas hellre än enbart precis klara sig. 

Personligen har jag insett att min stöttepelare har sett till att hålla mig under flera olika spärrar. Om jag pratar om ex att sälja en bil, då låter det så jävla negativt. Men berättar jag om att någon helt okänd har gjort lika dant, då är personen jättepositivt till vad just den personen har gjort, men det har ingen koppling med att jag skulle kunna göra något liknande. 

Jag hade på sätt och vis en bra barndom, jag vill inte påstå att jag var utsatt men kanske negligerad. Min storasyster tog mycket av mina föräldrars uppmärksamhet och jag fick anpassa mig mycket efter hennes situation. Så jag vände mig till min kompis istället.

Jag hade en kompis (en jämnårig kille) som hjälpte mig med allt. Han var väldigt smart och i mina ögon kunde han allt, och eftersom han älskade mig och tog hand om mig så behövde inte jag bry mig om att lära mig saker. 

Trots brist på föräldrastöd utvecklade jag en väldig osjälvständighet. Jag behöver en man för att fungera och må bra, och det har gjort att det gått snett många ggr i livet, men nu har jag hittat rätt  

Du övertolkar vad jag skrev. Jag träffar ju i princip bara folk som kommit ut i försörjning som har den bakgrund du beskriver. 

De lever väldigt olika och förhåller sig till sin barndom väldigt olika. Men precis som alla andra präglas de av sina upplevelser. 

Under barndomen blir ju man hämmad om man måste koncentrera sig på överlevnad och vid våld finns det dåliga förutsättningar att blomma.

Många människor med sen bakgrund du beskriver berättar bara om sådant när det är relevant och då visar det sig ofta att de har superkoll på väldigt mycket och är väldigt duktiga på att hitta lösningar och se risker.

Jo, så är det ju. Speciellt om det där med att se risker och finna lösningar. absolut.

Men tar ett annat ex då. När jag var yngre så ville jag få hjälp och stöttning med att starta ett eget företag. Och för att göra det enkelt så ett städbolag. 

Men min stöttepelare var helt oförstående till detta. Kunde inte hjälpa mig överhuvudtaget. Och visste inte vart jag skulle vända mig. utan endast piskade på ang studier och arbete fast jag redan arbetade och skötte min egna ekonomi och bodde själv i lägenhet.

Jag fann ingenstans som jag kunde vända mig till. Nu senare så vet man ju om Almi som ex. Men tillbaka till då. stöttepelaren kände massor med folk som drev egna företag osv. Men aldrig att den frågade om någon kunde lära upp mig eller förmedlade någonting överhuvudtaget eller frågade dom om hur jag skulle gå tillväga. Nej. För hela tanken på att starta eget var för abstrakt för personen ifråga så istället blev personen en bromskloss som kommer med ord som "Men hur ska du göra då? precis efter att jag har ställt frågan hur ska jag ta mig dit?

Eller "Men det finns ju redan så många behövs ju inga fler".
Eller "Det finns redan lösningar för det, det kommer aldrig gå med din ide".

Jag hade faktiskt iden som idag instabox har, redan innan det existerade. Då sågade personen min ide totalt. Men idag lovordar dom. 

Och när man nämner för personen om hur den sågade mig så "minns inte personen" eller svarar bara kort, jaha, men det går ju inte göra någonting åt nu. 

Detta är alltså den enda stöttepelare jag har haft i mitt vuxna liv och det i relation till att jag har mått väldigt dåligt.

Jag önskade ofta att det fanns lappar vid biblioteket eller andra ställen i stan som erbjöd vägledning. Jag googlade osv men saker och ting kändes för överväldigande att helt ensam klara reda ut allt som behövdes, man behöver en VETTIG stöttepelare eller någon att kunna bolla sina ideer med.

Även om det finns många sådana lösningar idag redan nu kanske så kan jag fortfarande tycka att det är viktigt att information ges till en befolkning som blir allt mer isolerade och känner sig ensamma.

Jag tänker att man någon gång i livet, oavsett hur fantastiskt man än haft det funderar över om hur mycket lättare det varit om saker varit annorlunda.

Det där, att i rätt ålder hitta rätt personer och snappa upp rätt ledtrådar om hur man bör göra är verkligen inte något som alla lyckas hitta i rätt ålder. 

Vissa upplevelser, såsom att ha varit utsatt, eller att ha varit väldigt sjuk gör ju att man får en annan syn på vissa saker. På gott och ont. 

Hej Ts! 
Först och främst är jag ledsen över allt du blivit utsatt för som barn. Känner med dig ❤️Ja, självklart sätter det spår i en. I dig. Inte bara spår utan väldigt djupa sådana tänker jag.

Jag tror inte att alla riktigt förstår att den som bär på sår från barndomen faktiskt har det svårare att göra sig hörd och det även som vuxen. Det kan dessutom bli ännu svårare när vi lever i ett samhälle som nästan skriker ut att en ska vara så lyckad, se ut på ett visst sätt, eller att allt ska göras av individen själv. Allt en ser är kanske allt detta, bara att gå in på sociala medier som är fullt av förljugenhet om att alla har ett så perfekt liv. Men allt är bara för ytan.

Det gäller att inte jämföra sig med andra. 

Vill säga till dig att ingen människa är nånsin en "loser". Heller inte för gammal för att börja studera. Jag tror på dig. Du är ingen loser. Aldrig!! såklart du ska prova plugga något du tycker om. När jag lyssnar på dig här, läser dina rader och tankar så tänker jag att du nog hade fel stöttepelare. Du fick knappt någon uppmuntran utan du beskriver tvärtom. 

Hur det går för dom som har blivit utsatta som barn idag, är nog väldigt olika. Jag tänker att mycket i mitt eget liv (bevittnade våld i mitt föräldrahem och min pappa var alkoholist. Bland annat) hade jag mycket tur. Blev bland annat sedd av en lyhörd och duktig fritidspedagog. Senare även av en lärare. Men det här ser jag som tur. Tur att just dessa vuxna kom längs min väg och kunde visa mig att saker inte var mitt fel. Men länge trodde jag det ändå. Tog på mig skuld för saker som jag inte var ansvarig för osv. 

Ingen i min familj är akademiker. Jag var den första att komma in på högskolan. Där upptäckte jag först ordet "klassresa" och förstod vad det stod för. Varenda kursare hade en mamma eller pappa, eller både och, och även syskon som redan hade yrket jag utbildade mig till. Långt senare upptäckte jag ju att även i min släkt hade en haft samma yrken. I detta fall jobb som städare. Där och då förstod jag att jag gjort en klassresa. Att alla inte hade haft det så som jag. Dvs ganska tuff barndom där skrik och bråk och alkohol hade dominerat.  Men en annan sak som jag insåg också var att min egen vilja, mitt driv, är stark. Ibland måste en bara förlita sig på sig själv. Tro på sig själv. Det är även något jag vill säga till dig. Det eftersom jag berördes av ditt inlägg.

När det kommer till unga som idag känner sig förvirrade och som är i psykisk ohälsa vill jag säga att aldrig ge upp. Det finns vuxna som lyssnar och som verkligen bryr sig. Det kan vara en lärare, en bibliotekarie, en elevassistent; kurator; skötare, eller kanske en granne. Våga be om hjälp. Det är jättesvårt. Men om en gör det så är ett stort steg taget. Att våga berätta om hur en mår. Sen en annan sak som jag önskar någon hade sagt till mig som barn: du är inte din förälder. Du är ett barn. Ett barn ska leka. Vara med kamrater. Inte gömma sprritflaskor eller vara rädd för vuxna. Inget barn är någonsin ansvarig över en vuxen människas handlingar. Aldrig. Ett barn är ett barn. 

TS. Du kommer att lyckas med studier. Tro på dig själv först och främst. Du är bra och skärpt som du redan vet. Hoppas att en bättre stöttepelare ska finnas där för dig och vägleda. Ibland så kommer såna längs vägen. När en minst anar det. Sen vill jag säga att du inte är ensam TS ❤️ Finns många kloka härinne. Som är både lyhörda och kommer med jättefina tips och råd. Du kanske kan se dessa som stöttepelare? Vägledare? 

Ta hand om dig! 
Lycka till med dina studier!
Du klarar det!! 

Kram