Jaha, nu har jav börjat tvivla på mitt beslut. För 3 år sedan gick jag och sambon isär, hon 34 jag 38 pga barn grejen.
Hon ville skaffa och jag var tveksam i några år, kände mig inte redo, tills hon sa att du måste välja. Valet att låta henne gå eller skaffa ett barn...
Såg härom dagen att hon nu är gravid med sin nye sambo... inte kul att se.
Va kul för henne, hon fick det hon behövde. Bra att hon ställde ett ultimatum och fick det liv hon ville ha. Och du gjorde ju ditt val också. Vad ska man säga. Som man bäddar får man ligga.
vad ska diskuteras? Förstod inte frågeställningen
Det var ditt val då. Ingen blir lycklig över att du gräver ner dig över detta nu.
Det kommer säkert nya chanser att bli pappa om du vill ha barn.
De flesta kvinnor verkar vilja ha barn.
En dag har du hittat en kvinna som allt känns rätt med och då kanske.....
Kanske behöver du psykolog eller liknande att bearbeta det som känns svårt nu.
Jag får en känsla om att detta nog snarare kan handla om att du känner en ensamhetskänsla av att hon hittat någon än att det skulle varit fel att inte skaffa barn tillsammans.
Man kan göra vad som helst för att råda bot på tomhetskänslan och då kan det kännas som att man tagit fel beslut. I och med att du kände som du gjorde när det begav sig så kan det inte ha varit fel.
Kanske var hon fel person och att det kanske dessutom kändes fel för dig att ingå i något typ av föräldraskap,.
Att skaffa barn är ju ett livsbindande beslut och då är det ju extra viktigt att allt känns rätt. Det finns så många därute som skaffar barn för att bara den ena vill (och annan påtryckning) som gör att man inte kan säga nej för att man inte vill bli ensam.
Men alltså, vill man inte ha barn så ska man inte skaffa dem, inte av någon orsak överhuvudtaget. Så många barn växer upp med en ovilja från sin ena förälders sida - oftast pappan - för att hon eller han (oftast han) inte ville ha dem egentligen, och visste detta från början, men kompromissade för att få ha kvar sin partner. Det är fruktansvärt fel mot barnen, sin lägger skulden på sig själva, och det blir inget harmoniskt familjeliv för någon.
Så du gjorde rätt. Det är mycket bättre att du träffar någon som också vill ha ett barnfritt liv. Det är ju inget fel i det, tvärtom det är ansvarsfullt!
Lärdom till nästa gång är att göra henne på smällen. Om det blir någon nästa gång. Du är 41 nu om jag förstod saken rätt. Mer mogen än så kan du fan inte bli för barn.
Men om du inte ångrat dig förrän nu så handlar det ju bara om svartsjuka eller avundsjuka. Det är inget bevis på att du valde fel, hade hon varit kvar hos dig hade ni antagligen varit olyckliga båda två. Du för att du känner dig tvingad till att bli pappa och hon för att du inte delar föräldraskapet med glädje.
Försök höja dig över dig själv och var glad för att hon fått det hon ville. Om du på riktigt längtar efter barn nu så är det inte försent för dig än