Vad skulle ni göra om er man kom ut?
Tänk er att din man kom och berättade att han var transperson och mådde dåligt i sin kropp?
Tänk er att din man kom och berättade att han var transperson och mådde dåligt i sin kropp?
Undrat varför han gnäller om kön och att det blivit fel osv samtidigt som han är en sån som hävdar att det inte finns några kön.
Varför är det så noga med att det bara är en social konstruktion och ett "spektra" och vem som helst kan vara vad som helst, tills någon anser att det "blev fel"? DÅ är det helt plötsligt OERHÖRT viktigt att man ska kunna byta det icke-existerande.
När jag hade undrat färdigt så hade jag naturligtvis dragit och låtit honom göra som han ville själv. Med mig hade jag tagit alla verktyg och verkstadsmaskiner samt hobby-bilen. De behöver han ju knappast längre.
Jag hade lyssnat och försökt förstå. Och bekräftat at man inte kan hjälpa vad man känner.
Att vara med en kvinna är inget för mig, så förhållandet i sig kanske inte hade kunnat fortgå (om han nu ville det).
Jag hade stöttat så mycket jag bara kunde såklart. Det är modigt att komma ut.
Det är ju svårt att veta exakt hur man skulle göra, när det handlar om en så stor och livsomvälvande sak som man aldrig har varit med om förr. Vi hade väl fått ta det ett steg i taget.
Undrat varför han gnäller om kön och att det blivit fel osv samtidigt som han är en sån som hävdar att det inte finns några kön.
Varför är det så noga med att det bara är en social konstruktion och ett "spektra" och vem som helst kan vara vad som helst, tills någon anser att det "blev fel"? DÅ är det helt plötsligt OERHÖRT viktigt att man ska kunna byta det icke-existerande.
När jag hade undrat färdigt så hade jag naturligtvis dragit och låtit honom göra som han ville själv. Med mig hade jag tagit alla verktyg och verkstadsmaskiner samt hobby-bilen. De behöver han ju knappast längre.
Givetvis skulle jag bli ledsen över att han inte trivs i sin kropp. Jag hade stöttat för att han skulle få tillgång till rätt hjälp. Kön är inte det viktigaste, det är ju samma människa som jag älskar, så jag hade förmodligen stannat i förhållandet, om hen också ville det. Sen vet man ju inte vad som händer längs vägen.
Min man är min bästa vän och jag älskar honom djupt. Jag skulle finnas där för honom och stöttat honom i processen men jag hade också klargjort att jag är en heterosexuell kvinna som gillar män och att vårt förhållande som par tyvärr inte skulle kunna fortgå längre.
Jag hade avslutat vår relation men fortsatt vara hans nära vän och person att stötta sig emot men jag hade aldrig kunnat leva vidare som ett par, både för hans och min skull. Jag älskar män. Jag tänder på män och jag älskar sex med män. Jag är inte pansexuell helt enkelt.
Göra slut.
Ännu en grej man får tala om innan, redan vid dejtingstadiet, tydligen.
Jag hade klargjort redan från början att jag gillar manliga män och ej intresserar mig för en transkille som egentligen vill vara kvinna.
Skulle han ändå gå in i en relation med mig och sedan avslöja sitt rätta jag så hade jag sett honom som en manipulativ svikare och sådana personer vill jag inte ha en relation med.
Jag hade stöttat och försökt förstå. Det är en person som går genom en förändring som man inte kan kontrollera. Alltså sina känslor.
Det är inte ett påhopp på relationen. Så jag hade inte blivit arg. Men självklart sörjt att ens relation är över.
För jag tror inte att relationen hade överlevt att ens man vill leva ut det han känner.
Slängt ut honom
Jag hade stöttat honom i att komma ut, men det hade blivit droppen för förhållandet som redan är på bristningsgränsen. Det hade tagit slut.
Begärt skilsmässa. Samt haft grav ångest över vilken effekt det hela kommer att ha på våra barn.
Är bisexuell men hade omöjlig kunnat fortsätta leva med en människa som visar sig vara någon annan flera år in i relationen. Hade begärt skilsmässa men fortsatt att finnas som stöd. I framtiden hade jag kanske varit öppen till att börja dejta varandra på nytt när han landat i sin nya persona.