Bebis "VILL" somna ensam - med lite skrik?

Jag fick mitt första barn nyligen. Är inte så mycket för att "läsa på" om allt, utan tror mer på sunt förnuft, magkänsla och förstås fråga vården om vi verkligen undrar något. Men nu blev jag lite förskräckt gällande bebis insomnande ...

Vår kille är inne på sin femte månad och har generellt varit ganska glad och enkel att ha att göra med. Han har haft en del magproblem, som nu är bättre, och varit lite mer gnällig i perioder senaste veckorna (kan vara tänder på gång). Han är annars frisk och stark och uppfattas som väldigt vaken, social, pigg blick och ville tidigt kommunicera med alla han möter ... (personer med stor erfarenhet av barn har sagt att han verkar trygg och harmonisk utan att jag ens frågat - förstås skönt att höra, för vad det är värt.) Gråtit hysteriskt har han gjort typ tre gånger.

Till saken. Sedan han var tre månader sover han ca 10 timmar per natt med bara en amning i mitten.

Ungefär samtidigt började han skrika på ett nytt sätt, som vi tolkar som att han testar rösten. Det är liksom gälla glädjetjut och/eller högt babblande. oftast ser han glad ut, eller i varje fall inte ledsen. Det händer när som helst på dygnet - men han pratar sig också ofta till sömns. 

Ibland övergår det till missnöjda/arga gnälltjut - då är han övertrött.

Och i stort sett alltid upplever både jag och pappan att han inte vill bli tröstad då! Han lugnar sig och somnar på några minuter om vi lämnar rummet.

Ibland går jag in och tittar till honom när han gnäller lite extra. T ex i går var det jobbigare än vanligt - han ville han inte amma, inte bli buren, inte kramas, inte sjunga osv.  (Han är ö h t inte så gosig av sig, gillar mer att man leker, lyfter, skojbrottas typ.)

Det gick inte så länge jag var i rummet, höll på i cirka 1,5 timme. Men efter att ha tröttgnällt kanske sammanlagt tio minuter ensam somnade han för natten.

Jag googlade lite och hela internet verkar tycka att detta liknar 5 minuters-metoden och är barnmisshandel! Så nu är jag orolig ändå ...

Jag tycker också att han alltid haft lite svårare att somna om jag är i närheten, tror tuttarna distraherar  Han har också fått mer och mer svårt att sova dagtid ...

Känner någon igen sig?

Jag har trott att han är alldeles för nyfiken på nya intryck hela dagarna och sedan behöver vara lite själv när han blir övertrött, men nu är jag orolig att han mår jättedåligt efter alla kommentarer om stress och övergivenhet jag hittat!