Balansera på gränsen

Har du en app som räknar dina kalorier/ditt näringsinstag? 
Kan du sätta in den på en bestämd mängd som är hälsosam inom varje näringsämne etc. och följa det?

Alltså fokusera på att få in rätt mängd näring i varje grupp, istället för att fokusera på vikt?

Tack för svaret!

Jag har en app men jag triggas av att ligga under det rekommenderade hela tiden. Både kalorier och näring. För att jag VILL vara destruktiv (om du förstår hur jag menar). Men samtidigt skäms jag för det. Så det blir en stor ambivalens där.

Jag känner mig duktig när jag gör "fel" och känner mig dålig när jag gör "rätt" och det är det som gör det svårt att prata om. 

För jag vet ju hur jag BORDE göra men när jag gör på det konstruktiva och bra sättet känner jag mig misslyckad och fel.

Så det blir mest en ångestcirkel. Ångest när jag gör rätt, ångest när jag gör fel. ????

Svårt det där...
Har hört att det "lättaste" sättet att bryta vanor är att ha ett specifikt mål som är starkare än din vilja att vara destruktiv och träna hjärnan på att fokusera på målet.

Är det väldigt viktigt för dig att gå ner i vikt just nu? Kan du inte försöka ha som mål att må bra i den vikt du har nu istället?

Helt ärligt är det inte vikten som är det primära här utan att du hamnat i en svacka av självdestruktiva tankar och ageranden. DET är en röd flagga att vara uppmärksam på med tanke på att du har en historia av just detta. 

Du MÅSTE prata med din psykolog om det innan det eskalerar och blir farligt.  Du har barn och det borde vara en väckarklocka om något att inte hamna i destruktiva beteenden .

Hur gamla är dina barn?
Jag förstår att det är svårt att bryta ett destruktivt beteende men tänk på att det du gör nu kan påverka dina barn negativt så att de också utvecklar en ätstörning. Så för deras skull och för att de ska få ha en frisk mamma kanske du ändå vågar ta upp det här med din psykolog? Observera att jag inte skammar dig för vad du gör och för dina tankar, bara för att man är förälder betyder det inte att man är skyddad från psykisk ohälsa. Men du har valt att sätta barn till världen och då måste du göra ditt bästa för att sätta deras hälsa först. Och det innebär ju att söka hjälp om man gör något som kommer påverka dem negativt.

Mitt barn är 11 år.

Jag är väldigt säker på att hen inte märkt något. För jag äter ju mat när hen ser på. Det är då jag anstränger mig för att ändå äta ordentligt (just för att jag inte vill att barnet ska snappa upp nått dåligt kring mat. Vi pratar mycket om att det är viktigt med näring osv så jag tänker kanske naivt att det hjälper).

Jag tog upp det lite på ytan för ett tag sen, men mer typ i svävande ordalag (typ "haft lite problem med aptiten...").

Men vi har mycket "tyngre" ämnen vi jobbar med nu så det har hamnat lite i skymundan kan man säga.
Ja du har säkert rätt... och det är ju det jag egentligen redan "vet". Men som "känns fel" (men det betyder ju inte att jag kan göra det ändå förstås. Det är bara.... svårare).

Tycker det är så jobbigt när saker som är bra för en motarbetas av ens hjärna såhär. Blir väldigt trött på den. :-/

En annan sak som gör det svårt är ju också att jag känner mig töntig, att det är ett hittepå-problem för jag är ju varken underviktig eller har slutat äta helt. Rasar inte i vikt heller. Så det känns inte som det är tillräckligt allvarligt att prata om.

(Men återigen vet jag att en ÄS sitter i huvudet, inte i vikten. Även om vikten brukar påverkas av det). Hade det varit någon annan så hade jag ju absolut uppmuntrat personen att prata om det...

Men när det gäller mig själv har jag en stark tendens att nedvärdera saker och ting.

Missade ditt svar, sorry!

Alltså egentligen är det ju inte viktigt. Hälsomässigt i alla fall. Det är bara nåt jag bestämt mig för och då känns det som jag "fuskar" om jag "ger upp". Men nej i det stora hela är det inget som är akut med min vikt.

Men det var ett bra tips att tänka på det sättet, ett mål. Jag måste bara få min hjärna att gå med på att målet är bättre än den jag gör nu... 

Inget destruktivt beteende går väl från 0 till 100 direkt. Det är därför det är viktigt att du stoppar det NU, innan det gått så långt att det blir mycket svårare.

Att du ens startade den här tråden är ju ett steg i rätt riktning tänker jag? De flesta svaren du kommer få bör ju bli att du måste söka hjälp, och det tror jag att du förstod? 

Till Missy:

Jo men det har du ju rätt i. Än så länge känns det som jag har "koll på läget" men som du säger kommer det ju smygande.

Och ja, jag var ganska säker på att alla skulle komma till samma slutsats (prata med psykolog) så den rationella delen av mig hoppas det ger mig en bra spark i baken. Ska dit i september igen så inte jättelångt kvar.

Grejen med destruktiva beteenden är ju att man börjar hitta på ursäkter för att fortsätta och lurar sig själv att det är under kontroll.. men det är snarare tvärtom att alla ursäkter och bortförklaringar istället bevisar att man helt tappat kontrollen . 
Du vet att detta inte är hållbart men du försöker hitta sätt att dölja det på för att slippa ta tag i det jobbiga som pågår inom dig.  
Jämför med nån som försöker dölja sitt drickande av alkohol och hela tiden ursäktar sitt vinglas med att är bara ett glas , jag behöver koppla av, det är fredag,  måste få unna sig, jag mår bra av det, får mig lugn osv osv fast det i själva verket är ett fullt pågående missbruk.. 

Ditt missbruk denna gång är att du vill kontrollera ditt ätande... och du döljer det genom att spela teater inför ditt barn .. precis som en som döljer sitt drickande...

Du använder mat som självskadebeteende. Självklart ska du nämna det för psykologen för det kan spåra ur snabbt. Du vet att vad du gör är fel och kan inte hantera det.

Tack för era raka och "hårda" sanningar. Det är nog precis vad jag behöver.

Jag har missbruk i släkten (min pappa var alkoholist t.ex) så jag vet också att jag antagligen har lättare att hamna i den typen av beteenden.

Och ja, det är ju jag som inte "vill" sluta (som exemplet med vinglaset, väldigt tydligt och bra!) och som försöker ge mig själv ursäkter att låta bli att ta tag i det riktiga problemet. 

Det blev värre när vi började komma in på tuffare grejer i terapin så jag gissar att det är mitt sätt att undvika "terapiångesten". Men det är ju inte hållbart i längden.

Återigen tack för svaren. Det hjälper att höra andras åsikter även om jag "visste" att svaren skulle bli i den stilen. Men det blir mer verkligt när man faktiskt läser riktiga svar (än när man bara tänker ut tänkbara svar man kan få).

Om din man är bra på att stötta dig kan du ju berätta för honom först? Eller om du har en vän eller någon annan du litar på. Att berätta gör ju att det blir svårare att smussla med det och de kan börja hjälpa och stötta dig. 

Missy: jo jag har en kompis jag kan prata med. Hon har haft lite "koll" på mig förut när jag fått samma tendenser. Så kan säga till henne igen.

Nu gick jag faktiskt och tog en rostmacka med ost bara för att gå emot mina tankar lite.

Vitt bröd och ost är annars no-no för min egna del.

Mår lite illa men det är antagligen psykosomatiskt. Ska försöka distrahera mig själv lite.