Hur ska jag hantera sonens anklagelser?
Jag är ensamstående med en son som är myndig. Jag lämnade sonens pappa när sonen var mycket liten eftersom pappan misshandlade mig. Jag har kämpat hårt för att hålla honom utanför vårt liv eftersom han är direkt skadlig för sonen. Pappan har fortsatt hota, stalka och trakassera oss under många år, vilket han också har dömts för mot oss båda och fått kontaktförbud i perioder.
Jag har också kämpat med PTSD som jag inte har fått rätt hjälp för trots diagnos samtidigt som jag har jobbat heltid för att försörja oss båda.
En konsekvens av PTSDn är att jag får utbrott ibland när stressnivån blir för hög. Det är något jag verkligen har försökt jobba med för jag vill inte utsätta sonen för det men ibland har det bara inte gått. Det har inte blivit bättre av att jag var med om en olycka, min nära anhörig blev svårt sjuk och jag har haft ett krävande jobb.
Jag har otroligt dåligt samvete för det. Jag har inte riktat utbrotten mot sonen men han har ju sett mig bli arg och gråta. Jag har som sagt inte fått den hjälp jag har behövt även om det självklart inte är en ursäkt. Jag har en ny läkartid snart för ett nytt försök.
I övrigt har vi levt ett normalt liv. Jag vet att sonen känner sig älskad och det har varit det viktigaste för mig. Jag har försökt ge honom allt, både av min tid, kärlek och materiella saker som resor och upplevelser. Jag är också mycket engagerad i allt som är viktigt för honom.
Vi har en fin relation på många sätt. Han vänder sig till mig när han mår dåligt och behöver prata eller om han är glad över något. Han är en jättefin person och jag är så stolt över honom. Han säger att jag är en jättebra mamma och det gör mig så glad eftersom jag helt ärligt känner mig rätt värdelös.
Vi har också pratat mycket om mina utbrott och han vet att jag mår dåligt över att ha utsatt honom för det. Han äger sin upplevelse så jag ifrågasätter inte utan bara lyssnar och bekräftar.
Problemet är att jag ibland upplever att han använder det emot mig när jag till exempel ber honom hjälpa till hemma.
Idag blev jag arg på honom eftersom han har stökat ner hela köket och sedan bara gått och lagt sig. Det är bara jag som städar härhemma. Han handlar och hämtar paket men jag plockar upp och städar. Hans rum ser hemskt ut.
Han sover hela dagarna, sitter och spelar och sprider skräp omkring sig och går ut med kompisar. Han kom inte in på utbildningen han ville gå och söker inga jobb. Han har också en rätt dålig attityd ibland och säger fuck you, håll käften och liknande, något jag aldrig någonsin skulle säga till honom.
Ibland tappar jag tålamodet men det är på en normal nivå, till exempel att jag säger ?Nu har du glömt mat framme över natten och köket ser hemskt ut?. med arg röst. De flesta föräldrar kan ju säga till sina barn på skarpen men han hävdar att hans kompisars föräldrar aldrig skulle göra det.
Idag sa jag åt honom att gå upp och städa köket och att jag är trött på hans beteende. Då blir han galen på mig, har sönder saker och så drar han upp det här med utbrotten och att det är så hemskt att leva med mig att han inte orkar någonting. Han säger att det är därför han inte söker jobb eller gör något.
Då går han ifrån att dagarna innan ha varit på jättebra humör och haft kul med kompisarna till att han inte vill leva på grund av mig.
Jag vet att det låter hemskt av mig men ibland undrar jag om han använder det för att komma undan ansvar eftersom han vet att det är min svaga punkt som jag känner en otrolig skuld för.
Han ger inte alls intrycket av att vara deprimerad eller trött på livet, tvärtom så jag har svårt att se att det skulle vara som han säger. Han visar också i handling att han är trygg och känner tillit för mig.
Det skär ju i hjärtat att höra att han skulle må så dåligt men jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill ju inte ifrågasätta hans känslor och känner inte heller att jag har rätt att göra det.
De här anklagelserna kommer bara när jag sätter hårt mot hårt och ställer krav. Jag vet att jag curlat honom med mycket och det får jag ta konsekvenserna av nu men hur ska jag hantera det beteendet utan att ifrågasätta hans behov och känslor? Jag vill inte vara den där föräldern som förnekar och förminskar barnets upplevelser,
Nu har han lugnat ner sig, kramat mig och bett om ursäkt så det blir rätt förvirrande.