Hej! Jag hade nyss skrivit en lång text om vår historia men Familjeliv hakade upp sig och allt försvann. Jag vill inte göra någon upprörd med detta, men vill dela med mig av mina erfarenheter. Det är även skönt att bara få skriva av sig, jag bär på en stor tyngd på mitt bröst för tillfället.
Nåväl, lång historia kort. Efter ca 7-8 månader av försök utan resultat överdrev jag och min sambo hur länge vi hade försökt bli gravida och fick på så vis starta utredning tidigare. Jag var säker på att det var något fel på mig då jag har oregelbunden mens/ägglossning. Det visade sig att allt var finfint med mig, men från ingenstans fick vi besked om att min sambo inte har några spermier i ejakulatet. Helt fruktansvärt besked att få slängt i ansiktet, detta hade vi såklart inte haft en tanke på. Vi vet inte mer i dagsläget än att hans hormonprover ser jättefina ut, men vi väntar fortsatt på svar på kromosomanalysen. De senaste 3-4 månaderna har varit fruktansvärda och det känns som jag befinner mig i en mardröm som aldrig tar slut.
Med facit i hand är jag alltså nöjd över att vi fick fertilitetsutredningen tidigare. Kan inte förstå att man ska tvingas genomgå minst ett år av den ångest, oro och känsla av otillräcklighet många av oss känner när man försöker bli gravid men inte lyckas, när det kanske finns ett uppenbart fel som gör att man ändå aldrig kommer lyckas på naturlig väg. Man famlar i mörker. Är dock fullt medveten om att i de allra flesta fall går allt bra, även om det kanske dröjer lite längre för vissa ❤️