Förlåt
Till dem som tittar in här, ber jag redan om ursäkt. Ett långt meddelande som jag ska försöka hålla kortfattat. Blottar mig totalt då jag behöver råd och hjälp.2017 träffade jag en stilig, framgångsrik, social man som vågade bjuda på sig själv. Humor hörde till vardagen. Han både syntes och hördes. Det var det jag såg och allt det jag föll för. I samband med att jag träffade denne man blev relationen mellan mig och min far väldigt fin. Enligt min farbror som "kände" denne man sedan tidigare (via jobbet där de var kollegor 10 år tidigare) var denne man en redig karl och det kunde inte bli bättre för mig. Gladeligen klickade det mellan denne man och min far, samt mellan han och min bonusmamma. Jag var så glad som hittat hem till min far igen, efter alla år.
När jag säger igen, så har vår relation inte varit bra alls tidigare år. Mycket pga för att jag blev omplacerad hem till pappa som 11 åring och bodde där tills jag gick ut högstadiet. Ett par år där jag vantrivdes (från min sida), pga min bonusmamma som jag inte kom överens med. De gånger pappa var på jobbet skällde hon på mig, nästan alla dagar när jag och bonussyskonen satt vid frukostbordet. När pappa var hemma var hon tyst och go. De få gånger hon inte skällde på mig, kände jag av vibbarna i luften. Jag växte upp hos dem och fick känna att jag var mindre välkommen och mindre önskad än hennes Biologiska och om jag har fel, bekräftades det aldrig. Vilket gjorde mig väldigt osäker och otrygg. Redan på den tiden blev det naturligt för mig att hålla inne på känslor och försöka reda ut dem själv. Jag försökte vid ett tillfälle prata med en lärare i skolan och med min far, vid ett tillfälle om hur jag mådde och kände där hemma. Då bonusmamma fick reda på det, sen (när pappa inte var hemma) blev vansinnig på mig och sa att jag inte skulle sprida lögner, jaga empati eller använda min pappa som ett vapen emot henne. Jag förblev tyst efter det.
Tillbaka till mitt ex.
Förhållandet var under fyra år, en berg och dalbana. Den stiliga mannen förblev stilig, men väldigt mån om uppmärksamhet från andra kvinnor. Den framgångsrika förblev framgångsrik, men nyttjade tiden borta att leva ett slags dubbelliv. Den sociala mannen som vågade bjuda på sig själv förblev det, men under de år jag levde med honom under samma tak, lärde jag känna en oärlig sida hos honom. Där små som stora lögner fint lindades in i hans sociala, trevliga och glada sätt att vara. Alltid glad. Hans mor var rent ganska elak mot mig och jag kände tidigt att hon såg mig som en konkurant. Inte en dag under dessa fyra år gick, utan att hon ringde sin son minst tio gånger om dagen eller klampade in i hemmet i tid och otid, utan att meddela och förväntades att bli serverad allt. I tre år försökte jag prata med mitt ex om hur hennes spydiga kommentarer och hennes sätt att frysa ut mig sårade mig, men istället applåderade han och lät hennes beteende fortgå. Han stod sin mamma väldigt nära. Han drack hemskt mycket. Vid onyktert tillstånd blev också han personlighetsförändrad. Inte till det bättre. Efter 3 år som jag stod ut med elakheter, otrevligheter, otrohet efter otrohet, lögner och tomma löften om förändring, blev jag mer och mer personlighetsförändrad. Lättirriterad, nedstämd, ledsen, trött och slut. Samtidigt som jag inte mått sämre, fick han mig att må sjukt bra och I förhållandet kände jag mig på något konstigt sätt väldigt trygg. Vi hann skaffa hus tillsammans och med han kändes det lätt då vi delade på alla hushållssysslor, utan någon diskussion.
Hur stormigt vårt förhållande egentligen var, var inget jag öppnade upp mig om. Inte för någon innan jag prövade vid ett tillfälle, som jag kommer nämna. Jag hittade nytt jobb och under de fyra år som relationen mellan pappa och mig var så fin, fick jag bo hos dem de nätter jag jobbade hemifrån. Jag uppskattade det väldigt mycket och erbjöd mig bland annat att betala hyran för mig, som han inte ville ta emot. Istället skottade jag gården på vintern och höll efter med lite städning och sånt som hör till.
Fyra månader innan separationen då jag började få nog på riktigt, lade jag fram ett förslag till mitt ex. Frågade honom om vad han kände för iden att sälja huset och flytta närmare jobb. Vilket skulle innebära en flytt 10 mil ifrån sin mamma och 10 mil närmare min familj och 10 mil närmare jobb. Slippa pendla 22 mil tur och retur till jobb. Min tanke var av både ekonomiska och praktiska skäl, samt att få andrum att låta vår relation växa och bli starkare. Han flippade totalt. Sa saker som att jag bara ville hem så jag kunde hålla mamma och pappa i handen och att jag säkert ville hem bara för att jag var otrogen. Falska påhopp och anklagelser som flög ut ur munnen på honom. Jag tappade andan där och då och började stänga in mig alltmer. Satt alltid hemma även när mitt ex for hemifrån, för att jag behövde tid att väga för och nackdelar att stanna kvar i det där. Under de där 4 åren med mitt ex så började min bonusmamma tina upp. Jag försökte lätta hjärtat vid ett tillfälle. Berättade kortfattat om hans alkoholvanor, om min svärmor och att mitt ex varit otrogen och sa att jag inte visste vad jag skulle göra. Hennes svar var kort "om du väljer att stanna kvar så får du bara förlåta, acceptera och gå vidare". Hon sa inget mer. Det lät väldigt klokt och jag försökte.. utan förändring från mitt ex sida, hade jag både svårt att förlåta, acceptera och gå vidare.
Samma månad som jag valde att lämna började mina tankar at flacka. Jag började tänka mycket på en annan man. Okontrollerat. Jag valde att berätta det för min bonusmamma, sa till henne att tankarna gör mig förvirrad och att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hennes svar var simpelt "väljer du att stanna kvar så får du bara ta och acceptera att.... (mitt ex idag) inte kommer att kunna lita på dig på väldigt länge". Där och då blev jag tyst och tillbakadragen. Att minnas hennes svar vid ett annat tillfälle rörande mitt ex och att lyssna till hennes svar gällande mina tankar som flackar, fick mig att känna att hon heller står med mitt ex.
Jag lämnade mitt ex i en het diskussion, jag hade fått nog och skaffade egen lägenhet. Mellan den tiden och två år fram försökte mitt ex ringa mig, han tog screenshots på snap kartan där jag befann mig och skickade tillbaka till mig "jag ser att du är där, du ligger säkert runt". Han skickade anklagande meddelanden till mig titt som tätt. Ena stunden var allt mitt fel och andra stunden beklagade han sig över hur ledsen och värdelös han kände sig. Han kunde ringa mig till mitt jobb för att säga hur egoistisk jag var. Bodelningen kom och han hade surrat ihop sig med min pappa och min bonusmamma. Mitt ex skrev till mig att dem lovat honom att vara med på bodelningen och stötta honom när jag kommer dit för att ställa till med besvär. Jag blev förvånad och hörde av mig till pappa och frågade honom varför han inte berättat något för mig om deras överenskomelse. Jag berättade även vad mitt ex sagt till mig. Pappa svarade bara att de lovat mitt ex att vara med, som min bonusmamma sa varje gång "för att vara neutral". Jag sa till pappa att han kan komma när han lovat mitt ex men att jag önskar att bonusmamma inte följer med. Pappa blev tvär och sa att hon promt ska med.
Bodelningen var känslig. Jag försökte göra min röst hört och påtala en del orättvisor som mitt ex höll på med mitt under bodelningen. Men mitt påtalade fick mig bara att låta som en gnällkärring. Mitt ex gick runt och ojade sig över hur jag bara skulle ha och ta allt (även fast jag bara rörde mina saker jag ägde innan vi flyttade ihop, samt de saker som vi kom överens om att jag skulle ha). När jag var i förrådet för att plocka mina kartonger hittade han en låda där det stod "barnkläder" på. En låda jag behållit sedan min barndom. Han plockade upp den och kastade lådan på mig och sa "den här kan du ju å ta, du har säkert redan legat med hela Sverige". Jag var så ledsen. Varför visade han inte de här sidorna när min familj tittade eller hörde på. Jag är glad att min mormor var den tredje personen som följde med på bodelningen (min enda trygghet).
Efter bodelningen for vi alla och åt pizza, alla utom mitt i ex. Då min bonusmamma mobil började plinga. Det var mitt ex som bad henne att be mig lämna tillbaka extra nyckeln till garaget. Jag vände mig till henne och sa "varför hör han av sig till dig" och hon gjorde en min utan att svara på frågan. Pappa tittade också upp på henne och sa "ja, varför hör han av sig till dig?". Hon sa bara till mig att... vill ha tillbaka nyckeln. Jag tittade på henne och sa "du som har honom på tråden kan då hälsa honom att han får tillbaka nyckeln när vi ses på banken för att göra klart det sista med alla papper. För framtills dess betalar jag av 50% på alla lån och räkningar" hon skrev till mitt ex som skrev snabbt tillbaka och min bonusmamma höjde rösten åt mig så det hördes över hela restaurangen "han ska ha tillbaka nyckeln.. och det är NU!".
Jag ville varken se eller höra henne något mer. Än en gång visar hon vart hon står.
Redan samma dag som pappa och jag skildes åt där (nu för snart fyra år sedan) var sista gången jag skulle se honom. Min bonusmamma lägger ofta ut bilder på internet där familjen är samlade för middagar, resor, högtider och andra trevligheter (allt som jag och mitt ex fick vara med på under de fyra åren vi var ett par) men aldrig ett ord eller inbjudan till mig. Sedan separationen har jag uteslutits totalt från familjen. Jag har försökt nå min pappa, jag har frågat honom vad jag gjorde för fel och jag har försökt bjuda hem honom och hitta på saker med honom. Han har sagt att jag inte gjort något fel men verkar ändå inte vilja ha något med mig att göra. Vi kom även in på hur det var att leva med mitt ex då jag öppnade upp mig för pappa. Han blev igen tvär och vad mig i stort sätt att inte prata skit om mitt ex och sa att om jag inte kan ta att de har honom i sina liv, då behöver jag inte heller komma på hans begravning och flänna. Vilket har gjort att jag själv valt att ta mer avstånd från pappa och bonusmamma. I sin tro har de fått för sig att jag stält ett ultimatum medan anledningen är att jag drar mig tillbaka för att jag ser hur jag utesluts och för att jag inte känner mig välkommen. Det är en sorg som tagit mig otroligt hårt. Jag vet också att upp till denna dag, så har min bonusmamma fortfarande kontakt med mitt ex.
Jag började täffa mannen som mina tankar lutade åt. Han är den finaste och mest genomsnälla människa. Vi har haft en fantastiskt tid egentligen men än en gång är jag knäckt. Redo att bilda familj och skaffa gemensamt boende så verkar inte min nuvarande vilja. Jag samlade mig modet att prata med honom om min barnalängtan och han sa till mig att han vet om mina drömmar men att han inte vill men att det kan förändras med tiden.
Mår ganska dåligt och har börjat tvivla på mig själv. Jag vet att min tid rinner ut och att det kanske inte är så många år kvar innan jag kan få biologiska barn. Ska jag stanna kvar och hoppas på att det kan förändras? Tog jag helt fel beslut att lämna mitt ex? Han som ville ha barn men jag som inte kände mig redo att sätta barn till det mitt ex och jag hade då. Önskar fortfarande få veta vad jag gjorde mot min pappa som var så hemskt att han väljer bort sin egen dotter. Hade relationen till min far varit bra om jag inte lämnat mitt ex? Vad kan jag göra och vad kan jag göra annorlunda? Jag saknar mitt ex något så djävulskt och jag vet hur jag ska släppa honom från mina tankar och mitt känslosystem. De senaste veckorna har jag börjat gräva ner mig, så pass att jag börjat längta efter andra sidan för att stilla mina tankar och känslor. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska släppa och gå vidare från all sorg.
Finns det någon som gått eller går igenom något liknande?