Får inte träffa dottern

Hon är så pass gammal att man tyvärr inte kan göra så mycket... Man kan inte påtvinga umgänge om hon inte vill. Fortsätt bjuda in och vara positiv, kommentera aldrig om hon ställer in eller säger nej.

Klart att det finns en anledning till varför hon slutade vilja sova hos dig. Kanske har det med hennes mammas mående att göra, oroar hon sig för henne kanske? 

Du skriver att mamman överför sina psykiska problem på dottern, vad menar du med det? 

Pratar ni om hur mamman mår? Pratar du illa om mamman med dottern? 
Det finns hjälp att få, det låter som att din dotter har många stora orosmoment för en 12-åring att hantera, en mamma som mår dåligt och en pappa med ny flickvän som tjatar om att ses och hitta på saker. Kolla med kommunen eller elevhälsan i skolan om hon kan få något stöd därifrån. 

Du kanske ska försöka vara mer inriktad på dottern den lilla tid ni ses än att det ska handla om att dottern hänger med på det som du och din nya gör?
Dvs det är gemenskapen mellan dottern och dig som ska stå i fokus. 
Måste den nya alltid vara med? 

Håller med om det här. Mina barn tycker att deras pappas nya är snäll men dom är inte intresserade av att spendera tid med henne, det är pappans tid dom vill ha för sig själva. Men numera är dom inte lika intresserade av honom när han inte är fokuserad på dom. Antingen är den nya med eller så pratar han i telefon med sina kompisar, han pratar tydligen inte med dom så mycket. Så ja, fokus på din och dotterns tid TS, det är vad jag tror är bäst.

Såklart inte! Men när hon själv ringer och säger att hon gärna vill ses och vara med. Messar också min nya på eget initiativ och säger att hon vill ses. Men när det väl ska ske så ställer hon in...

Säker på att hon oroar sig för sin mamma. Vilket jag inte tycker att en 12åring ska behöva göra.

Ja, kanske. Menar att mamman säger mycket att dottern mår dåligt, behöver vila osv. Men dottern tycker att hon mår bra osv. Känns inte som dotterns ord ibland.

Såklart pratar jag inte illa om mamman! Vore oerhört lågt.

Vi har sökt stöd och varit på många möten. Men inget verkar hjälpa då dottern inte gärna vill prata om detta.

Ja, då får du inför henne ta det med en klackspark, säg att det är helt ok, att hon alltid är välkommen osv. Sedan får du ta den sorgen separat.

Förstår att det är tufft, men det bästa du kan göra är att bara visa positivitet och ingen bitterhet.

Tro mig, det gör jag! 
Är mer dottern som vill att min nya ska vara med. Har även pratat med dottern om att ses själva, om det skulle vara bättre. Men hon säger att min nya gärna får vara med. Då måste jag väl lita på det.

Som sagt; prövat allt. Sagt till dottern att vi kan ses själva osv. Men hon vill att min nya ska vara med. Vad ska jag göra?!

Möjligt. 
Men när det är kalas eller när hon ska få något, då duger man. Födelsedag, Liseberg osv...

Släpp den där bitterheten. Det låter på dig som att hon utnyttjar dig och barn tänker inte på samma sätt som vuxna i de där fallen. Självklart vill hon göra roliga saker med dig. Så där är väldigt många barn, även om de bor med sina föräldrar.

Tror du också varit ledsen om ditt barn inte vill träffa dig eller vara hos dig utan att du vet varför. 

https://www.1177.se/Kronoberg/liv--halsa/psykisk-halsa/nar-nagot-hander-i-familjen/for-viktiga-vuxna-runt-barnet2/nar-nagon-nara-barnet-har-psykisk-ohalsa-eller-psykisk-sjukdom/

Tipsa dottern om vart hon kan vända sig för att prata med någon om sin oro över mamma, titta på 1177 i din region 

Det var väl inte poängen heller? Det är en sak att vara ledsen, en annan att ta på offerkoftan att man bara duger till det roliga. Och du "vet" ju redan varför hon inte vill umgås. Hon är ju hjärntvättad av mamman och oroar sig för hennes mående.

Eller så bestämmer du bara rakt av att du och dottern ses utan din flickvän. Lämpa inte över det på en 12-åring att bestämma, hon kommer välja det som hon tror gör dig glad. Var vuxen i detta. 

Kan det vara mamman som stoppar henne i slutändan? 

Om det är hon själv som ringer dig och vill träffas och sedan alltid ställer in?

Du kan också vara närvarande och prata mycket med henne i telefon. Det är ju inte samma sak men då ?känner? ni ändå varandra.

Jag tror inte man ska spekulera i att mamman gör si eller så, det leder inte någonstans. Utan jag tror på att du TS ska se till att ha kontakt med dottern, var närvarande i hennes liv om så bara i telefonsamtal. Visa intresse för hennes liv, vad hon tänker. Som jag beskrev mina döttrar så har dom hamnat längre ifrån sin pappa just för att han saknar intresse, tiden man spenderar ihop fysiskt men framförallt mentalt spelar stor roll. 

Ena dottern har sagt att det har börjat kännas obekvämt att vara med pappan för att dom inte har några beröringspunkter längre. Han lever sitt liv och ställer inga frågor eller har intresse av dialog. Du låter angelägen om att hon ska finnas i ditt liv och där kommer du att vinna i längden, hon vet att hon är önskad av dig. Livet är långt och det kommer nya faser i hennes liv där hon kommer att uppskatta din närvaro. Bara fortsätt att finnas där, ge inte upp.

Ja, är detta jag är rädd för. 
Fått många kommentarer här att det är jag som ska vara den vuxna osv. Men folk vet ju inte hur hennes mamma är. Dottern är världens mest empatiska och snällaste människa. Därtill har hennes mamma sina psykiska problem, tror att dottern tyvärr tar efter och även tycker synd om henne.

Jag pratar i telefon med henne så ofta jag kan. Vill dock inte ringa och "ligga på" i onödan, om inte hon är så engagerad. Svårt balansgång.

Tack för fina inputs och fina ord!

Jag gör precis ALLT jag kan; försöker prata med henne så mycket jag kan. Jag engagerar mig i allt hon gör. Frågar om skolan, kompisar, ridningen, allt. 

Tyvärr kommer jag längre och längre ifrån henne, vi ses väldigt sällan!! Och det är ju så sjukt svårt när man inte vet varför, vad man gjort för fel.
Jag kämpar, men är sjukt tufft!!