Hjälp! Känner mig så oälskad och ensam..
Hjälp! Känner mig oälskad och ensam..
Jag och min sambo har varit tillsammans några år, vi har ett barn tillsammans.
Han är snäll och hjälpsam. Om han lagar mat så diskar jag och vice versa. Däremot så städar han ytterst sällan, trots att det syns att det behövs. Så det måste jag göra likaså med att vika tvätt och plocka undan kläder och prylar.
Vi har olika kärleksspråk, jag behöver fysisk närhet och han att man umgås i samma rum (hans favorit är att sitta i andra hörnet av soffan och scrolla tiktok).
Har kommit på mig själv att inte försöka ge en kram eller sitta nära längre, för att det gör ont att bli avvisad. När han efter någon minut flyttar sig några centimeter ifrån.
Vi håller aldrig i hand längre och ligger på var sin sida av sängen, vet inte om han håller sig på kanten för att slippa råka röra mig.
Han vill oftast att vi ska kolla på serier/film/youtube när vi inte har något planerat att göra utanför hemmet.
Jag skulle hellre ta en promenad, spela sällskapsspel, vara i skogen, prata, vad som helst.
Innan barnet kom till världen så ansträngde jag mig verkligen, överraskade med hotellövernattningar flera gånger. Weekend för att han skulle få se sitt favoritband spela (gav honom det i julklapp/födelsedagspresent). Såg till att vi gjorde saker utanför hemmet, trots att båda jobbade rätt mycket..
Som att träffa vänner, gå ut och äta eller bara ta en promenad.
Vi hade bra dynamik i förhållandet, bra sexliv och livet var bra.
Båda ansträngde sig för att det skulle vara bra helt enkelt.
Alkohol kunde förekomma någon gång ibland på helgerna, vet dock inte om han drack något på vardagar innan vi blev sambos.
Känner mig otroligt osynlig och bara som en mamma.
På snart 2 år har vi haft sex 5 gånger, otroligt jobbigt för mig.
Får aldrig kramar, enda gången jag får en puss är när han går hemifrån. Inte varje gång.
Aldrig närhet och inga komplimanger.
Han ville knappt ta i mig under tiden jag var gravid. Han tar aldrig i mig nu. Visst att jag gick upp några kilon men de försöker jag träna bort i min egen takt.
Han själv har gått upp över 50kg de senaste 1-2 åren.
Äter godis och chips och dricker energidryck varje dag, dricker även öl och alkoholdrycker varje dag (ca 2st). Äter lunch ute på snabbmatsrestauranger ofta.
Äter otroligt stora mängder mat, matkontot har stigit brutalt.
Jag betalar räkningar som rör hemmet och han för över pengar till halva hyran? trots att jag redovisat vad alla räkningar är på. Har slutat bråka om det, det leder ingenstans.
Han är otroligt dålig på att spara pengar och tycker att man kan unna sig.
Medans jag försöker spara det jag kan, shoppar inte onödigt och försöker hålla matkostnaderna nere. Matkostnaderna delar vi på eftersom vi inte har gemensamt konto, det han handlar dras från hans konto. Vilket ofta är flera tusen mer än vad jag handlar mat för.
Försökt få honom att dra ner på alkoholen i veckorna men han säger att det är avslappnande att ta en efter jobbet.
Om jag ber honom laga mindre fet mat / nyttigare mat, så tolkar han det som att jag inte vill gå upp i vikt och säger att jag ska ju ändå träna bort graviditetskilona.
Vid vissa tillfällen säger han att han ska börja träna men det har hittills inte hänt.
Jag vill äta bättre mat för att orka leva, har berättat för honom att jag känner mig helt slut och uppblåst av fet mat.
Ibland lagar jag mat som jag mår bra av och gillar och då äter han inte..
Det hjälper inte att jag tagit alla nätter och nästan alla matningar sedan vårt barn kom till världen, är ständigt trött och känner att jag inte mäktar med. Försöker bara överleva.
Sambon tycker det är stökigt ibland men hjälper inte till att få undan något om jag inte börjat först.
Det finns så mycket som skulle behöva göras i hemmet, men jag mäktar inte med.
Vill gärna känna mig älskad och bli överraskad, att han vill göra något med mig. Jag behöver inte dyra presenter och resor, ett litet handskrivet kort med fina ord skulle betyda otroligt mycket. Eller en spontan kram från honom.
Har aldrig fått en födelsedagspresent eller julklapp, även fast jag gett honom ( vi har pratat om det, det är inte dålig kommunikation).
Känslan av att vara vän och inte flickvän är påtaglig och sorglig.
Har pratat med honom om detta och han säger att han ska tänka på det, ingen ändring har kommit hittills..
Vet inte riktigt vad jag ville med denna röriga text.. Kanske få tanke från någon annan som kan ge input från dennes perspektiv.
Hur hade du reagerat?
Hur hade du försökt lösa det?
