Att gå vidare som vänner för barnens skulle när ens partner bedragit och sårat och utnyttjat en
Jag söker stöd och input på liknande människor som varit och är i min situation.
Summerat: Jag har skött större delen av hushållet och alltid varit lycklig för familjelyckan men haft en partner som inte klarat sköta om sig själv och efter 9 år avslutar relationen för att hon tappat känslorna och hittat nya känslor hon en kollega. Det har gått så långt att hon fått känslorna bekräftade och de pussat varandra och rört vid varandra i en säng efter en AW. Mer än så säger hon inte hände.
Nu vill hon vara en vän och ha en bra kommunikation för att gå vidare. Men jag känner mig uttnyttjad och sårad för att hon gjort de hon gjort och inte ens försökt berätta för mig när det börjat gå utför. Jag förstår att kommunikation är viktigt i ett förhållande men problemet är att jag skött hushållet nästan själv i nästan 7 år. Det inkluderar städa, handla, laga mat, sköta en trädgård och dess avfall, två bilar och ett släp och uppfostrat våra barn till de underbar invivider de är idag. Så klart har hon också skött en del men min känsla är att jag varit själv i det mesta.
Anledningen är att hon sedan första graviditet varit trött och sliten. Och jag tog succesivt med tiden på mig mer ansvar. Nu i efterhand förstår jag att efter 4 år (som föräldrar) började jag bli utsliten och tappade mig själv och min glädje. Vilket gjorde att hon började tvivla på att jag kände för henne.
Jag gick på rutiner och stress och det gjorde att hon kände sig uttnyttjad och att jag bara ville ha henne för hennes kropp. Men jag försökte nå henne på andra sätt men det togs inte emot utan jag kände mig utstött. Det kunde vara att krama henne när vi borstade tänderna eller när vi gjorde saker i köket men varje gång blev hon arg och sa att hon inte vill bli kramad.
Jag minns att jag försäkte få henne att må bättre. Att gå ner i tid eller ta längre föräldraledighet. Vi hade klarat oss ekonomsikt för jag har bra stark ekonomi. Men hennes försvar var att hon ville ha en god pension och hon det viktigt det var för henne att arbeta för det mådde hon bra av. Samt kände hon sig ensam när hon var hemma med barnen och det var svårt för henne att göra saker hemma för barnen klängde på henne. Nu i efterhand är min känsla är att hon prioriterat arbetet före familjen.
När jag var hemma på föräldraledigheten var jag lycklig. Allt gick smidigt och jag kunde göra saker samtidigt som barnen lekte med varandra. Hon jobbade länge för hon var så stressed på jobbet och kunde komma hem efter kvällsmaten så hon hade endast time med barnen på kvällen innan de skulle lägga sig.
På fars dag i höstas berättade hon för mig att hon tappat känslorna. 5 dagar senare på en AW var dagen hon berättade för sin kollega att hon hade känslor. I panik bokade jag parterapi och föräldrarådgivning. Men mycket berättade hon i efterhand vilket sårar mig ännu mer. Nu efter ett halvår har vi seperarat och ha regna boenden. Jag bor kvar i huset och hon hyr en lägenhet.
Hon är en helt ny person och tar hand om barnen på nytt sätt. Hon lagar mat och leker med barnen på ett nytt sätt. Vilket sårar mig så otroligt mycket. Jag är glad för att barnen nu har en glad mamma men jag väntade 7 år på att hon skulle vara en bra mamma hemma i huset..
Jag har satt ner foten och slutade skicka meddelanden till hennne. Varit själv och läkt. Vilket har varit bra för jag hittade mig själv. Lyckan i att vara den fina och starka person jag är och hur glad jag är för att känna allt i nuet. Att känna saker i sinnet och fysiskt genom att vara i naturen. Jag har fått frid och lugn och det är mindre att sköta i huset nu men jag får bara träffa barnen varannan vecka.
Nu vill hon vara min vän och vill spendera viss tid av semester tillsammans men jag har hittat mig själv och det värde jag har. Jag känner inget förtroende och glädje att vara med henne och det tar energi från mig att se henne eftersom jag alltid älskat henne och gör det fortfarande fastän jag släppt oron att hon behövde hjälp tidigare.
Det värsta skulle vara att hon flyttade ifrån byn så jag får se barnen mindre eller att hon tar med sig ett barn. Vi har kommit överens att barnen ska inte bli påverkade utan få vara kvar i skolan och vännerna. Men jag behöver tid från min före detta för att läka och jag vet att jag behöver lång tid. Hon är på ett helt annat plan eftersom hon väntat ut att barnen är så pass stora att hon kunde ta hand om dem själv. Hon säger också att hon inte kunnat vara sig själv men jag ställde aldrig några krav. Det enda jag var tydlig med från början var: Bedra mig inte, berätta för mig om du vill något annat och det var det enda hon i slutändan bröt. Jag vill inte förlora mina barn mer men jag känner att hon inte är min vän och jag vill inte se henne mer än vad barnen behöver. Finns där någon som har erfarenhet att bli bedragen men man kan forsätta som neutrala vänner för barnen skull utan att umgås mer än nödvändigt?
