Jobbigt med livet, eftersom förr eller senare så skiljer man sig åt eller träffas mer och mer sällan

Klarar inte av livet som emotionell. Så jag har sedan lång bak i tiden slutat att känna känslor, men jag kan inte rå för att bli emotionell bunden till någon. Och då blir jag orolig för personen, jag blir extra brydd och tycker om människan.

Jag tror att jag har ett självförsvarsmekanism, som skall just skydda mig av denna sortens känslor. Just av den anledningen att vi ändå förr eller senare skils åt.

Många av mina vänner den senaste året till exempel, flyttat utomlands, flyttat långt bort någonstans inom Sverige. Gift sig och farit iväg långt bort.

Idag är jag emotionell bunden till en tjejkompis. För tillfället är det bara hon som jag har sådana känslor till. Det jag tycker är jobbigt, är att jag är konstant orolig för henne, jag känner också rädd av att hon i sinom tid kommer flytta långt bort. Kanske är det som så att hon gifter sig och far iväg långt bort.

JAG själv vill ju flytta till Stockholm. Men att komma bort ifrån henne, tar på krafter.

Jag stannar ju inte kvar för hennes skull. Skulle jag hitta chans att flytta till Stockholm, så skulle jag göra det.

Mitt problem är att jag kommer sakna henne. Antingen flyttar jag iväg eller hon. Vi kommer med tiden oavsett träffas mer och mer sällan. När man gift sig och skaffat familj, så är det över trots allt.

Jag tycker det är jobbigt med livet p.g.a detta.