Tror att jag har Aspergers och misstänker att min son har det

Jag vet att det inte heter Aspergers längre men det rör sig alltså om högfungerande autism. 

Jag är född på 70-talet och eftersom jag har varit relativt välfungerande så var det ingen som tänkte på det då. Ändå var uppväxten extremt jobbig för mig socialt och jag fick ofta fruktansvärda utbrott. 

Jag har läst på om autism i vuxen ålder eftersom två psykologer oberoende av varandra har tagit upp det med mig när jag har gått i terapi av andra orsaker. 

Jag är ett skolboksexempel när det gäller allt från sociala svårigheter, meltdowns och specialintressen till motoriska, sensoriska och exekutiva problem. 

Jag har varit utbränd i perioder men ändå klarat mig genom arbetslivet eftersom jag är bra på det jag gör och har en enorm arbetskapacitet (enligt flera chefer) så de har låtit mig sitta i mitt hörn och haft överseende med att jag undviker de flesta sociala sammanhang. 

Det har inte varit lätt och jag har gått på många smällar socialt eftersom jag är så godtrogen. 

Till saken hör att jag har insett att min far var ännu mer av ett skolboksexempel och lite som en stereotyp Rainman med mycket hög IQ och fotografiskt minne. 

Nu är min son snart vuxen och jag ser att han har vissa svårigheter men inte lika mycket som jag. Det är som om det har mildrats över generationerna. 

Samtidigt är jag rädd för att han ska behöva kämpa lika hårt som jag gjort, kanske i onödan eftersom medvetenheten om NPF är mycket bättre idag. Fast det finns fortfarande mycket fördomar och en diagnos kan ju påverka arbetsmöjligheter, försäkringar etc. 

Jag har hittat mina egna ?coping strategies? men jag tror inte att de alltid är så konstruktiva och han kanske kan få lära sig bättre sätt att hantera sina svårigheter. 

Ni son har fått en diagnos - hur har det hjälpt er och hur har det eventuellt försvårat för er? Har ni till exempel fått konkret hjälp att hantera vardagen?