• Anonym (Äpplet95)

    Social fobi/ångest tråd

    Jag har alltid varit en väldigt social och trevlig tjej som inte haft problem med det sociala. Nu har jag snart bott i min pojkväns stad i 3 år och känner mig väldigt isolerad. Är mest äldre på jobbet, ingen jag riktigt har kontakt med. Dålig kontakt med hans familj. Jag och min pojkvän gör sällan saker tillsammans. 


     


    vad har hänt? jag och killen skulle gå in i ett köpcentrum, det var folk överallt och jag fick panik, vi skulle äta buffé och liknande men jag klarade inte av det och fick typ springa ut. jag Hade gjort mig väldigt fin.

    nästa vecka ska vi äta middag med hans släkt/hans syster pojkväns släkt som jag absolut inte känner och jag har redan börjat bygga upp en inre panik. Att veta att det kommer vara fullsatt och sen vad vi ska prata om gör mig stressad. 


    Jag vet inte om det ligger i mitt liv generellt och att vår relation förändrats. Han har lämnat mig själv på en festival, hans mamma har skickat hem oss när vi velat hälsa på, hans mamma lämnade oss på ett rum där vi fick vänta tills de ätit klart. 


    Jag kan även komma med förslag, klä upp mig jätte fint och han säger liksom ingenting. får ingen bekräftelse eller uppvaktande. 


    Känner mig så klen och vågar typ inte göra någonting längre, ingenting känns rätt, inte ens min personlighet. Jag känner mig så liten och inte inkluderad. Det har varit mycket generellt men jag vet inte varför jag blivit såhär. 


    Jag har Aldrig liksom tänkt eller oroat mig. 
    En psykolog säger ju alltid också att man måste våga och utsätta sig i situationer, men har jag varit hemma 2 månader utan vänner, utan att göra något, eller får ett nej av min pojkvän på något vi kan hitta på så nöjer jag mig. Jag är bekväm. 


    Någon som känner igen sig? Vad kan det bero på? 

  • Svar på tråden Social fobi/ångest tråd
  • Anonym (Nattugglan)

    Byt tillbaks till din gamla miljö där du känner dig mer som dig själv. Just nu låter det som att det är mera hans än dit/ert som du har där. Du är ensam där medans i din gamla hemmamiljö har du människor runt omkring dig som får dig att känna dig mer glad, social och uppskattad. Att känna sig isolerad är jobbigt när man inte har valt att vara det själv.

    Det är inget fel på dig, det är situationen som du befinner dig i just nu där felet ligger.

  • Anonym (-)

    Jag kan säga vad det är. Du är inte trygg med din pojkvän (av naturliga skäl, inte ditt fel) och du är inte bekväm med hur hans familj behandlar dig. Det har skett saker både med honom och hans familjs agerande mot dig som gjort att du börjat få sämre självkänsla och bli otrygg. Du är som mest trygg i hemmet där ni har era rutiner, där han också är som mest trygg. 

    Jag skulle tro att han är omedveten om (iaf till viss del) hur hans familjs sätt (låter inte helt friskt iaf i mina öron) får dig att bli otrygg då det här nog tyvärr är normen för honom. Det här tar tid att luckra upp. 

    Ledsen för din skull. Det är oftast inte andra, främlingar, du behöver oroa dig för utan det är de närmaste som kommit åt att skada dig och du vill inte ha mer bekymmer, därför reagerar ditt system så här. Tror jag iaf. 

    Ni har relationsproblem. Han måste ändras. Det är det viktigaste här. Hur relationerna sedan kommer se ut till hans familj måste också justeras på ett sätt där du kan känna dig trygg igen. 

  • Anonym (Äpplet95)
    Anonym (-) skrev 2024-06-30 05:58:16 följande:

    Jag kan säga vad det är. Du är inte trygg med din pojkvän (av naturliga skäl, inte ditt fel) och du är inte bekväm med hur hans familj behandlar dig. Det har skett saker både med honom och hans familjs agerande mot dig som gjort att du börjat få sämre självkänsla och bli otrygg. Du är som mest trygg i hemmet där ni har era rutiner, där han också är som mest trygg. 

    Jag skulle tro att han är omedveten om (iaf till viss del) hur hans familjs sätt (låter inte helt friskt iaf i mina öron) får dig att bli otrygg då det här nog tyvärr är normen för honom. Det här tar tid att luckra upp. 

    Ledsen för din skull. Det är oftast inte andra, främlingar, du behöver oroa dig för utan det är de närmaste som kommit åt att skada dig och du vill inte ha mer bekymmer, därför reagerar ditt system så här. Tror jag iaf. 

    Ni har relationsproblem. Han måste ändras. Det är det viktigaste här. Hur relationerna sedan kommer se ut till hans familj måste också justeras på ett sätt där du kan känna dig trygg igen. 


    Tack alla! Vet dock inte hur jag ska bete mig socialt, har blivit jätte osäker och konstig. 
  • Anonym (r)

    Problemet är inte en social ångest utan ett dåligt förhållande.

  • Anonym (Äpplet95)
    Anonym (r) skrev 2024-06-30 14:56:31 följande:

    Problemet är inte en social ångest utan ett dåligt förhållande.


    Oki tack! Men varför är jag så obekväm generellt/på jobbet i hans stad osv.
  • Anonym (Äpplet95)
    Anonym (r) skrev 2024-06-30 14:56:31 följande:

    Problemet är inte en social ångest utan ett dåligt förhållande.


    Hur ska jag bete mig socialt kring alla dessa, tänk om jag får panik och tankar kommer upp om allt.
  • Anonym (-)

    Det hör ihop med att du fått dålig självkänsla. Det är flera saker i ditt liv som är sämre nu än de varit innan i ditt liv och det har börjat nöta, visar sig på sådana här sätt. Du har en sambo som inte bekräftar dig (säger någon komplimang om ditt utseende). Det är något konstigt på gång med hans mammas beteende. Vem vet hur de andra kommer uppföra sig i familjen, släkten, sådana tankar. De äldre på ditt jobb kanske inte kan relatera till dig, du står utanför där. Staden kanske inte känns som din, hemma: Alltså: Varje område i ditt liv 1. ditt förhållande 2. ditt jobb (kollegorna där) 3. din partners familj, sociala liv 4. staden (kanske dialekten är annorlunda), känns inte som hemma.  

    Ångest kan visa sig, peka, på något men själva orsaken eller orsakerna är inte alltid synliga för den som har det. Din visar sig på det här sättet. 

  • Anonym (Äpplet95)

    Tack alla! Får försöka söka jobb i min stad och få in att jag går ut på rutin bland folk.

    var ute idag med mina vänner men märkte att jag blev bitch blickad av servitören, har även blivit bitch blickad på jobbet av en kollega när jag vände mig om. Vad är felet? vågar snart inte kolla någonstans. och nej detta var inte en inbillning.

  • Anonym (Äpplet95)

    Vill inte ens träffa mina vänner Längre, inte ens den där känslan av att fixa sig gör mig glad och taggad. Ingenting spelar roll för mig, allt kan kvitta och bara vara. 

  • Anonym (-)
    Anonym (Äpplet95) skrev 2024-06-30 21:38:43 följande:

    Tack alla! Får försöka söka jobb i min stad och få in att jag går ut på rutin bland folk.

    var ute idag med mina vänner men märkte att jag blev bitch blickad av servitören, har även blivit bitch blickad på jobbet av en kollega när jag vände mig om. Vad är felet? vågar snart inte kolla någonstans. och nej detta var inte en inbillning.


    Kommer tyvärr finnas alltid människor som bitch blickar. Har problem med sig själva. Bortse från dem. Ignorera dem. Deras intelligensnivå kan vara låg. De kan projicera utåt då de inte har den normala impulsen att låta bli. De flesta främlingar är inte så. Du har blivit utsatt för en icke öppen kommunikation, dialog för länge av en del personer i ditt liv (kollegan på jobbet, din pojkvän, pojkvännens mamma?). 
Svar på tråden Social fobi/ångest tråd