Jag förstår att det känns ensamt men barnen kommer växa upp, de kommer för alltid vara din familj. Du kommer, är den som är stöttepelaren, den viktiga i deras liv. Han verkar inte riktigt klok. Hade han haft psykisk ohälsa som anledning varför han inte orkat just nu eller ett omöjligt jobb innan han lyckas hitta rätt jobb hade jag köpt det här med inte varannan vecka, men den här pappan är ju bara patetisk rakt igenom. Han hade jag bara blivit glad över jag och barnen sluppit. Jag hade varit väldigt arg på honom att han behandlat barnen så här men försökt släppa det för min egen skull. Jag tror också du behöver ha någon släkting eller vän som kan hoppa in och vara barnvakt så du får mer än varannan helg om du behöver göra något så du inte är så låst. Ta upp något intresse, gå med i någon klubb, sikta in dig på aktiviteter, du lär känna nya människor på.
Jag har varit med om uppbrott tidigare och jag har fått bygga upp mitt liv på nytt, det har gått bra, jag har tagit det steg för steg. Man måste bara själv komma över sin första gräns av osäkerhet.
Mitt ex hade det jobbigare att gå vidare än jag hade (han hade annan problematik i botten, som han till slut tog tag i). Han var kvar i samma miljö, med samma människor. Blev hela tiden påmind.
Jag har typ alltid gjort samma sak. Det har varit jag som velat avsluta förhållandet, då är det jag som byter liv. Jag har inte varit rädd för att testa på olika saker såsom nytt jobb, ny stad. Men jag har också varit van sedan tidigare i barndomen att jag flyttat mycket, varit mycket förändringar, så jag är ombytlig på det sättet. Nu har du barn och kanske inte ska rycka upp dem, men om det skulle bli aktuellt och du vill tex flytta, och/eller testa nytt jobb hade jag gjort det.
