Snabb förändring i relationen

Ja men hon har precis gått igenom en abort. Hon har säkert 1000 känslor just nu. Tror även du har det. Ge det några dagar så allt får sjuka in och så kanske hon börjar likna sig själv igen.

Är själv gravid i vecka 8 och förstår först nu hur jävla illa man kan må psykiskt av alla hormoner. Jag är näst intill suicidal och vill göra abort och lämna allt. Så ja, det kan vara fullkomligt personlighetsförändrande. Dessutom en abort på det (som hon kanske ångrar framöver när hormonerna går ur kroppen), klart hon är helt ur gängorna. Om hon inte redan får det tycker jag att du ska uppmuntra henne till någon form av samtalsstöd. Och ge henne tid. Det är inte rättvist att bedöma henne efter hur hon är nu.

Krama om henne ordentligt. Det är inte lätt. Vilken galen resa ni gjort på bara några månader.

Visst, bra hon kan säga vad hon vill ha från dig nu, att ni ska låtsas som om er resa innan inte är gjord, att ni ska bara dejta, men vad känner du? Känner du att du kan det? Vill det? Känner du dig som en pappfigur då som bara ska lyda och göra som hon säger? 

Jag själv hade inte accepterat att när man flyttat ihop och väntar barn tillsammans att personen helt plötsligt gör en helomvändning, flyttar ut, tar abort. Det har varit hennes beslut att flytta ut om jag förstått det rätt. Hennes beslut att ta abort. Är hon osäker på dig då? På er? Har hon något annat i bagaget, någon psykisk sjukdom ni kanske inte känner till? Den kanske triggades extra av allt som hänt?

Jag har familjemedlemmar med bipolaritet. Bipolariteten utan behandling (medicin) gör att de kommer i skov, mani till slut, det här kan utlösas av så väl negativ som positiv stress. Jag har fått försöka ordna upp allt efter en sådan mani, t e x att ha samtal med en f.d pojkvän till min anhöriga som inte förstår ett dugg av allt som har hänt. Den anhöriga själv vill inte se, träffa f.d. pojkvännen (som inget fel gjort). 

Jag har varit med om mycket hastiga beslut utan betänksamhet vilket skapat att jag känt mig otrygg och att jag inte kan lita fullt ut på den, de jag älskar (som har det här, utan behandling, med behandling OK).

Jag förstår om du känner dig otrygg med henne nu så som hon svänger och har sig. Känner också igen det här typiska "Nu ska du göra så här" bara för det passar henne. Det kanske inte passar dig? Du kanske inte ska gå med på den här valsen? Vill du låtsas som ingenting och ni nu ska börja dejta igen? För mig låter det som en mardröm. Ni har backat i er relation, och du har inte varit den drivande i det utan bara följer med?

Har det varit yttre press för hennes del, negativa reaktioner från omgivningen, som fått henne att göra så här? I så fall är det fruktansvärda personer som borde lära sig att sköta sitt eget. 

Jag vet relationer som överlevt efter abort, men också relationer som gått i kras. Det här är tufft, för med sig så mycket. 

Jag hade också rått er att ni tillsammans går och pratar med någon inom psykiatrin. Har du fått den hjälp du behöver? För jag tror inte det. 

Styrkekram