Jag skapar scenarier som är sorgliga - Tänker på bekantas och vänners öden, liv och dåtid
Mina största problem är mina fantasier. Om jag har vänner som jag bryr mig om, föreställer jag mig ofta situationer där de är inblandade eller är väldigt rädd för att de ska hamna i sådana situationer.
Jag har en stor rädsla för att någon ska råka ut för mobbning, utfrysning, förlora vänner eller andra händelser som skapar emotionellt elände.
Jag fantiserar också om sorgliga händelseförlopp och ibland glädjande sådana. Till exempel, om en vän gillar dans, kan jag föreställa mig hur denne upptäckte dansen som barn och sedan fortsatt med det.
Oftast är mina fantasier mörka. Som att min vän hade en missbrukande far och var ett naivt barn som inte såg missbruket, medan hela familjen föll samman. Dessa fantasier känns så verkliga att jag ibland gråter inombords, som om det verkligen har hänt eller till och med händer i detta ögonblick, även om de handlar om en påhittad barndom för min vän.
Jag är medveten om att dessa fantasier inte är verkliga, men de känns så äkta. Jag har skapat en egen värld och livshistoria för min vän, trots att jag vet att min vän inte har haft en sådan barndom. Det gör så ont.
