Anonym (.) skrev 2024-06-01 06:56:55 följande:
Jag hade kontaktat ätstörningsmottagning, nu vet jag inte vart ni bor, men där hade jag börjat. BUP verkar inte veta vad de pratar om. Hon måste givetvis till en ätstörningsmottagning, varför i hela fridens namn har de, andra ni varit i kontakt med inte ordnat med det här? Om det nu är så att hon vägrar gå dit med så kan iaf ni som föräldrar ha det stödet därifrån och tänka på hur ni ska tänka och agera.
Sen är det så att det kan gå så långt att hon tvångsomhändertas, läggs in, LVU tror jag den lagen heter. Jag har själv fått vara den som satt igång den processen, och då givetvis är den sjuka vansinnig på mig men i efterhand tacksam efter varit inlagd länge och gått i behandling. Man får ta det i livet ibland att de man älskar hatar en, haha. När de inte själva vet sitt eget bästa och är en fara för sig själva så måste man.
Jag har varit i träningsvärlden sedan barn och gymmat och så, jag har också haft problem med att behålla näringen i maten (IBS, endometrios) vilket ledde in mig på en väg vad, hur jag skulle äta. På den vägen kom jag i kontakt med människor med ätstörningar. Jättefina människor som förknippar ångest med mat. Det är ångest hon har, det är kärnan i det här. Min man åkte på till slut ortorexi (besatthet av träning och äta "frisk" mat), men det var ju inte det som var grundproblemet utan om igen, ångest. Ångest, ångest, ångest....Innan jag kom på det här...vill inte veta hur lång tid det var. Jag skulle tro att hon behöver någon medicin för att få ner hennes ångest, att man börjar där istället. Att man tar bort fokuset från maten (även om det är svårt) och fokuserar på hennes mentala hälsa. Om hon inte gillar BUP, finns det någon annan hon kan tänka sig gå och prata hos?
Jag har inte haft en ätstörning men när jag hade djup sorg, som gick över till depression och stannade där, åt jag inte som jag skulle, och jag var smal då som jag redan var (och det visste jag om, inget medvetet så). Jag fick ångest till slut över hur min man försökte få mig att äta mer (han var då orolig för att jag skulle tyna bort). Hans oro till mig väckte hans redan ångest. Jag vet hur det känns att vara bevakad vid måltider, innan måltider, efter måltider. Det motverkar bara en ännu mer att vilja äta. Så det här att ni ska bevaka henne, ni ska ta 50% ledigt från jobbet och se till så hon äter låter väldigt fel i mina öron. Det är ju tvärtom, man ska låtsas som ingenting och låta personen vara, ha det avslappnat runt matbordet, inget laddat. Man ska undgå att prata om utseende och vikt.
Varenda en jag mött på, format en relation till med ätstörning har jag uppfattat som annorlunda på vissa sätt som i samhället applåderas för att de är, men samhället förstår inte att de har också den här sårbarheten att utveckla, få en ätstörning. I och med att jag uppfattat dem som samma (och i den kategorin ingår min man) har jag tyckt det varit konstigt att ingen pratat om det här: Nu har det gjorts studier på det här, och det är en viss typ som utvecklar detta. Inte alla är sårbara inför det. Er dotter har ärvt sin hjärna från er, från familjen, från släkten.
Det jag kan se varit bara för mycket är att i min mans familj är det mycket prat om utseende och vikt och träning.
Jag reagerade nånstans in i vår relation att han ofta skulle kommentera hur jag såg ut, vad jag hade på mig. I början kunde det vara gulligt och smickrande när vi skulle träffas nånstans och han såg mig komma gåendes mot honom att han sa hur fin jag var osv, men med tiden så blev det här jobbigt för mig då det var för mycket fokus på hur jag såg ut, vad jag vägde. Både positiva och negativa kommentarer .Likadant såklart när man träffar hans familj. Nu har jag ändå varit så annorlunda som jag är så jag har stått på mig om precis allt, velat se ut som jag gör, men inte alla kan hålla emot det här. Vad det till slut gav mig dock var att jag kände mig inte hemma med honom eller hans familj. Kände inte jag kunde slappna av. Kändes inte bra. Det här fokuset kan vara i familjen eller det kan vara i hennes vänkrets, men nånstans är det, och det i kombination med ångesten skapar det här. Så vitt jag förstod på makens ortorexi förstod han hur han såg ut, medan de jag känner (en kände) med anorexi kan inte se hur de verkligen ser ut.
Så ja, jag hade kontaktat ätstörningsmottagning och hört hur ni ska gå till väga och tänka på hur ni själva ska mentalt bete er och också försök och stäng ute om det här kommer från kompisar och liknande så hon känner hon kan slappna av i sitt hem med er. Jag skulle som sagt tro att hon har en hög ångestnivå och för det behöver hon i första hand medicineras för, också för att hon ska ha någon nytta av någon terapi. Jag vet de som vägrat ta något för sin ångest och tryckt på att de ska gå i terapi, så har de gått i terapi flera omgångar, men de tar inte till sig det här, och de gör de inte förrän de börjar ta ångestdämpande.
Känner ni igen er dotter i något av följande: Är hon högpresterande? Är hon t ex perfektionist? Är er familj högpresterande? Har det här högpresterandet blivit det normala? Där var alltid ett missnöje fast min man var framgångsrik att han skulle alltid högre upp, skulle alltid prestera mer, hemmet skulle vara perfekt, jag skulle vara perfekt, till slut fast jag "bara" haft depression efter min sorg, fick jag nivåer av ångest. Har ni ångest i er egen familj utan att ens inse det själva? För så har det varit i hans. Han har alltid varit mer lättirriterad, sträng, än jag varit i olika situationer, jag har varit den som är mer lugn. Ångest visar sig inte bara i om någon är ledsen, utan kan visa sig i irritation och också aggression.
Jag hoppas det löser sig för er, att ni får bättre hjälp via ätstörnings mottagning.
Jag vet, det är ett rent helvete det här.
All styrka till er.
I våran kommun är det ett ätstörningsteam på BUP som har hand om ungdomar. Ätstörningsenheten som finns är endast för 18 år och uppåt.
Det BUP säger till oss är att hon måste äta. Man ska "dra av plåstret" direkt och äta fem måltider per dag, som vi ska se till att hon äter. Ångesten kommer vara stor, men klinga av. De säger att hon inte är kapabel till att fatta egna beslut kring mat, för det är ätstörningen som väljer. Släpper vi henne fritt och låtsas som ingenting, kommer hon inte äta något och till slut svälta ihjäl.
Som det är just nu menar dem att det inte är någon idé att fundera på varför det blivit som det blivit, för hon är inte mottaglig för det. En hjärna med näringsbrist fungerar inte som den ska.
MsM84 skrev 2024-06-01 07:30:20 följande:
Se till att få mer hjälp, som sagt - ätstörmingsmottagning. Har ingen egen erfarenhet, har däremot en vän som går igenom detta. Deras tonåring insåg de hade fått problem förra sommaren, men de försökte hantera det själva. I december bröt allt ihop, barnet blev sjukskriven från skolan och båda föräldrarna fick vara hemma på heltid i början. Nu går barnet i skolan typ två timmar om dagen och ena föräldern vabbar fortfarande heltid för att ta hand om tonåringen. Vet att de också fick sitta och se till att det åt. Har en vän som haft anorexia som sagt att den stora vändningen kom när hon faktiskt ville bli frisk och fock en anledning till det, alternativet blev att bli inlagd på sjukhus. Lycka till!
Läs svaret ovan angående ätstörningsmottagning.
Det vi behöver hjälp med känns som att vi inte får från BUP. Vi kan inte trycka in mat i munnen på henne, så vi vet inte vad man ska göra. Enligt BUP så är det vi som ska ha nycklarna till att få henne att äta, men vi står helt handfallna.
