Hur vet man att det är dags för övernattningar?
Har barn med mitt ex. Han är en strulputte minst sagt (nej, jag är inte perfekt heller, jag vet, men det är sant). Jag har haft vårt barn på heltid i två års tid, hen är 7 år gammal. Ingen av oss tre har någon egentlig önskan om att barnet ska sova hos pappan, men ibland önskar jag att jag hade en kväll för mig själv, antingen för att göra något kul eller för att ha en myskväll med killen jag träffar sedan i höstas.
Jag: tror att jag kommer sakna ihjäl mig efter barnet och att barnet kanske kommer att vilja sova där mer och mer eftersom pappan inte har några direkta regler. Måste inte bli så, det förstår jag ju och en natt ibland överlever jag nog. Också orolig att det kommer att gå helt åt skogen eftersom jag vet att pappan skäller på barnet väldigt ofta. Misstänker att det kommer att bli vråliga samtal till mig där han meddelar att han kör hem barnet NU. Frågan är hur många gånger det blir innan övernattningen fungerar... Pappan har inga som helst rutiner kring att lägga barnet, har aldrig haft heller.
Pappan: tycker inte att han är redo. Frågan är om han någonsin kommer att bli det eller hur många år det tar. Jag tycker att man måste prova, för det är enda sättet att lära sig. Känns som att han kommer med alla möjliga undanflykter.
Barnet: är väldigt nära mig känslomässigt och har ingen uttalad önskan om att sova hos pappan. Tvärtom har det blivit en period där hen säger att hen vill att vi ska sova tillsammans igen, men jag säger nej för då kommer vi bara backa i utvecklingen. Naturligtvis med undantag för starka mardrömmar eller så, det händer nästan aldrig att vi sover tillsammans mao.
Ska vi försöka eller ska vi vänta? Ett barn ska väl kunna sova hos båda föräldrarna efter en separation, eller vad gör man? Vet inte riktigt hur jag ska tänka faktiskt...
