Barn och långa avstånd

Ja vad tror du själv? Hade du velat att din förälder flyttade till andra sidan landet när du vad liten? Och sen behöva pendla 80 mil tur och retur så fort du skulle träffa denne förälder? Har man skaffat barn så har man, då har man en skyldighet att sätta deras bästa som högsta prioritering och det är inte att ha sina föräldrar 40 mil från varandra.

Rätt pissigt mot den andra föräldern också att flytta iväg så långt, den blir kvar med allt ansvar.

Jag kan inte tänka mig att det skulle bli bra på nåt sätt. Utom kanske för den förälder som flyttar för att den vill flytta och därmed får som den vill.

Men för barnen, att inte ha den ena föräldern nära i vardagen, oavsett vilken förälder det är, är inte särskilt bra.

Att behöva resa långt för att träffa den föräldern man inte bor hos, eller at föräldern kommer på besök, troligen jättejobbigt och en stor negativ inverkan på livet för en ungdom. Och en onaturlig relation med sin förälder, man umgås inte på det sättet med en förälder under tonåren. 

Jag skulle aldrig välja att göra så med mina barn, om det inte var absolut nödvändigt. Skulle ha farit väldigt illa om mina föräldrar valt att göra så mot mig under uppväxten. 

Det är verkligen inte idealiskt på något sätt, och jag skulle till varje pris ha undvikt det. Som andra sagt, har man skaffat barn så måste de komma först. Men ibland finns inga andra alternativ, och då får man göra det bästa. Jag har några i min närhet som har en förälder på distans av olika anledningar, och de löser umgänget på olika sätt. 

En del av umgänget får ske på facetime. Så klart spontant, men man kan också ha fast dag/dagar i veckan där man äter middag tillsammans, tittar på en film (genom att dela skärm på datorn), spelar online spel, göra läxor tillsammans osv. Är det små barn kan distansföräldern läsa godnattsaga över facetime några gånger i veckan. 

För äldre barn jan man lägga extra mycket krut på chat, för att ha någon slags daglig närvaro. 

På några av loven får barnen resa till den andra föräldern. Distansföräldern får resa regelbundet till barnen. Någon jag känner har en liten övernattningslägenhet på gamla orten och är där kanske en långhelg i månaden för att umgås med barnen. 

Som sagt, inte kul, men måste man så går det att hitta lösningar som gör att umgänget inte behöver vara så värst mycket mindre än hos skilda föräldrar som bor på samna ort. 

Min pappa flyttade utomlands första gången när jag var 10. Mellan 2 och 7 bodde jag varannan vecka hos pappa, sen började jag skolan och då blev det varannan helg även om jag var hos pappa mer än så då de bodde väldigt nära varandra. 

Mellan 10 och 13 bodde han i ett annat eurpeiskt land. Vi pratade i telefon och skrev brev (80-talet). Mellan 13 och 16/17 bodde han med fru och min lillebror i Sverige för att sedan flytta till Kanadas västkust då frun ville flytta hem. Sedan dess har han bott där. 

Ibland har det varit jobbigt att ha pappa långt bort, ibland har det varit bra då jag kunnat berätta saker för honom och han inte kunnat göra annat än lyssna. 

Har en bra relation till pappa, är idag 45+. 

Jag växte upp så och det är inte så illa som många verkar tro. Men visst, optimalt är det inte.

I vårt fall var det vi som flyttade, 50 mil, med mamma. Vi (jag, mamma och syster) flyttade strax innan jag började skolan, så det blev inga uppryckningar på det sättet. Hälsade på pappa på loven. 

Tack alla ni som svarat. Ibland längtar jag bort till mina nära och kära i en annan del av landet. 

Så det är lite dagdrömmeri. Sen bor vi i ett väldigt avlångt land så jag tänker att det finns barn som behöver eller hsr behövt pendla. Hur har det påverkat barnen.

Lite lyxigare har det varit för er med karriärföräldrar som reser mycket eller bor på annat håll. 

Era berättelser om uppväxten med delade föräldrar på långt håll är intressanta oavsett vad som händer hos mig/oss.