Han hatar att hon inte tycker illa om mig

Låt inte ditt ex bestämma över din kontakt med dina barns styvmor

Fortsatt att själv bete mig bra

Tycker du ska fortsätta vara vänlig och fortsätta skapa en bra relation med henne. Helt rätt. 

Ditt ex bestämmer inte hur du ska vara eller bete dig. 

Han får hacka i sig det bara, ni gör som ni vill.

Du kan bara ändra på dig själv, och det ör jättebra att du gjort det. 

Du ska fortsätta vara vänlig och hälsa när ni träffas osv. Men det är upp till henne om hon vill ha mer kontakt med dig. Det får du respektera. 

Ligg lågt, var vänlig när ni träffas men träng dig inte på.

Låt inte ditt ex bestämma över dig.

Han verkar ju rätt så skadad han med efter allt så är säkert misstänksam att du har något skumt på gång. Jag hade inte gått via barnen med något allts inte hälsat via barnen om han nu reagerar så här. Han är inte där du är. Hade han varit där du är hade han bara tyckt detta var en bra idé att säga till barnen att hälsa till er båda. Sen också för att inte göra det svårt för henne så hade jag legat lågt, inte byggt en relation med henne i detta nu då hon då kommer få skit för det från honom och blir dragen i mitten, och barnen också i mitten. 

Nu har jag inget exempel själv, erfarenhet som du beskriver, men det jag varit igenom själv med ex är att bara ta in förståelsen att exet är inte där jag är, var inte där när jag lämnade, var inte där år senare, bearbetade inte slutet för oss, som jag hade gjort för länge sedan.

Där var också runt omkring oss andra människor som ville påverka särskilt mig att jag då skulle vara vän med honom efter uppbrottet, tidigt efter uppbrottet, för tidigt, och han skulle då vara vän med mig, men saken var ju den att han låtsades bara, han hade fortfarande känslor för mig, och ville inte släppa taget, hoppet, och blev då istället pga deras agerande, och då jag satte mig under deras agerande för jag ville vara sk samarbetsvillig, "fast i tiden" på nåt konstigt sätt. Jag märkte av att han inte kommit över mig och försökte sätta gränser till de här andra människorna i mitt liv men inte alla lyssnade. Jag ville ha till de gränserna för våran skull. 

Så vad vill jag säga egentligen? Det är väl att Gud så bra att du nu mår bra i detta och kommit vidare i din process, men som det är nu så bara njut av det själv, i dig själv. Du kan inte påverka andras processer, ditt ex:s process. 

Jag tror jag hade en fördel som kvinna i det här för jag hade människor att prata med på ett visst sätt som jag inte tror mitt ex hade eller lärt sig prata på, bearbeta på. Jag tror inte han var ensam man om det här, tyvärr. 

Iaf det gick bra till slut men det var när han själv kom dit, år senare efter jag gjorde. Det enda jag kunde göra innan dess var att sätta upp gränser, inte låtsas eller pusha på bara för att andra tyckte det var mer lämpligt för dem, för alla inblandade om vi var vänner, i det här fallet var det vår sk vänskap som stjälpte honom i en tid då han mått som bäst av att ha så lite kontakt med mig som möjligt och landa i att det var slut, att jag inte skulle gå tillbaka till honom. 

Det kan bli så att ditt ex aldrig kommer dit där du är idag, utan föräts av bitterhet, är fast i tiden, men det är hans val. Jag tror många inte vet hur de ska gå vidare. Vill men vet inte hur. Blir ett trauma för dem. Vårt uppbrott var ett trauma, det var hans fel också så han hade den extra tyngden av det att bearbeta, ångern. 

Iaf blir det så laddat för ditt ex att barn hälsar från er båda så straffas barnen i det och därför hade jag i det här läget undvikit det. Skulle ni till att träffas under andra omständigheter så klart var artig och vänlig, säg hej osv, men inte mer eller mindre. Jag hade inte valt om han varit så där att bygga en relation med henne, först och främst borde relationen med honom förbättras, om, när, det går, när han är öppen för det. 

Han kommer aldrig "komma dit". Han är elak och har misshandlat mig hela vårt förhållande. Han gör fortfarande allt han kan för att komma åt mig. Det är för min och barnens skull som jag försöker acceptera den nya, vad han känner skiter jag blanka fan i. Jag har aldrig trängt mig på och kommer heller aldrig att göra det, men för mitt måendes skull måste jag komma till ro med att hon är en del av vårt liv nu och att hon inte är en fiende bara för att hon av någon anledning kunnat bli kär i honom.

Så fruktansvärt. Beklagar verkligen.

Tycker som sagt det är jättebra du själv kommit till den punkten hur du känner det inför henne. I normala fall så hade ett "hälsa till dem" som gått via barnen varit en fin gest, men då detta är så infekterat som det är, han reagerar  så starkt emot det som han gör, tror jag det är bäst att låta bli det där för barnens skull, inga meddelanden, inget hälsande, dvs inget som går via barnen då barnen hamnar i kläm, jobbigt för dem att vara budbärarna, och som det tyvärr också låter som, skulle hon hamna i klam. 

Jag kan också förstå lockelsen i att få en bättre kontakt med henne eftersom han är som han är, och att man tror samarbetet, den kontakten hade gynnat barnen, men jag tror tyvärr hon hamnar för mycket i kläm då, och då har du en situation där både barnen och hon är i kläm. Visst det hade inte varit så och borde inte vara så i normala fall men det här är inget normalt fall. Du kan bara sköta det så bra du kan från din kant men inte från hans. 

Om jag ska försöka se det ur hans vinkel (egentligen vill jag inte det, emot psykiska, fysiska misshandlare såklart) hade jag inte gillat att ett ex går via andra människor i mitt liv, särskilt inte en så nära person som en partner, för en kontakt som i första hand ska gå via oss, inte en tredje part.

Det är något annat om det är en tredje part som båda har valt, dvs en neutral part, då skulle det funka bra, men så är det inte i det här fallet dvs han har inte godkänt henne som den tredje neutrala parten, därför blir det fel.

Jag vet själv känslan hur det var med mitt ex (nu var han inte som ditt ex, jag blev vare sig psykiskt eller fysiskt misshandlad under vår relation, men han hade ett seriöst problem på halsen som han vägrade skaffa hjälp för).

Han knöt och höll i för glatta livet kontakten med en del människor i mitt liv när det bästa hade varit att han låtit bli det där.

Jag ville endast ha så nödvändig kontakt som möjligt med honom.

Vän trodde jag skulle bara vara att man avslutar saker och ting ändå på ett vuxet sätt. Jag ville inte ha honom som någon vän. Och inte en vänskap som han och de andra fick det till. Han och de var drivande i detta.

Jag var för ung och oerfaren (detta var mitt första och längsta förhållande, han ville ha barn tidigt) och nog lite vilsen i hur jag skulle hantera det här bäst, men min magkänsla sa åt mig att den här vänskapen, och de kontakterna han höll i, personerna nära mig, var bara påklistrat, påtvunget, och istället för att något bra skulle komma ur det blev det tvärtom: mina relationer till både han och dem försämrades.

Det var först när jag träffade någon ny som han fick hjälpa mig med det här att få fram vettiga gränser och åtgärder mot exet, som var påstridande, i gungning (som det ofta kan bli när ett ex träffar en ny) och de andra som inte respekterade var mina gränser låg. Det här var också rådet jag fick från en expert. Jag hade haft rätt hela tiden, men inte blivit lyssnad på.

Mitt ex gick till slut i terapi, fick till slut hjälp, blev till slut mottaglig för det, vilket var något jag önskat för hans del, för oss alla egentligen, år tidigare. Jag hade flaggat för det när vi var ihop. Det hade kunnat rädda oss och vår familj där och då men han var inte mottaglig för det själv då. Vet inte hur många rödljus han körde förbi innan han till slut fattade att nu gick det inte längre. Ibland är vissa självdestruktiva, men de förstår det inte själva. Han var en sån. Tragiskt, men så var det. De åren är för han förlorade. Det var också jobbigt för honom att se hur jag gick vidare, jag och min nya levde det liv han ville fortsätta leva med mig. Plågsamt för mig med för jag märkte att han fortfarande älskade mig. Han hade flickvänner lite då och då, men kortvariga, och jag märkte på honom att han investerade inte, tyckte inte han behandlade sin tjej med respekt. Han blev någon jag inte riktigt kände igen. 

Jag byggde aldrig nån relation med nån av hans tjejer, det var inte på kartan, skulle inte han gilla eller hon gilla, jag själv var nog den enda som inte skulle ha vare sig något för eller emot det, brydde mig inte om vilket, var inte på något sätt avgörande. 

Jag tror tyvärr fast det är nu år 2024 att en del kvinnor har svårt att överlämna det samarbetet, ansvaret med barnen till mannen, men det är inte så att det är mannen, pappan, som i det här fallet ska stå vid sidan om, och så ska du och den andra kvinnan ha med barnen att göra, det är han som ska steppa upp, också om han vill steppa upp, och gör det, bli respekterad som den andre föräldern.

Tycker en del kvinnor får sluta upp med det här att agera som att det är den andra kvinnan som är den andre föräldern, vad sänder det för budskap till barnen? Att männen är helt inkompetenta i planering, omhändertagande om barnen, och att detta som egentligen är hans ansvar ska ligga på kvinnorna? Inte konstigt kvinnor åker in i väggen, de har hand om mannens åtagande också. Nu talar jag inte om ditt fall, men stött på det här annars, det blir också ett tråkigt sätt att putta ut mannen åt sidan, inofficiellt, när det då är hans  tjej som ska sköta hans åtagande som förälder och som den som ska samarbeta med, om barnen. Kan också bli så att den nya tjejen är som en bricka i spelet, intet ont anande, för att exet minimerar hans roll i det hela, och det är inte okej. Det är han som är pappan. Det är han som ska sköta sin del. 

Som sagt hade jag varit dig hade jag bara njutit av att du själv mår bra nu och hur du själv relaterat till henne nu i ditt stilla sinne.

Som sagt var artig när du ser henne, men ligg lågt annars, det är mitt råd, så hade jag gjort. 

Om han snackat skit om dig till henne är inget att göra åt förutom att du själv bara uppträder så rakryggat, artigt som möjligt i situationer där ni tvingas ha med varandra att göra så får hon skapa sig en egen bild. 

Om han har misshandlat dig borde du vara glad att bli av med honom?

Lägg dig inte i deras relation och träng dig inte på, men självklart kan du och hon lära känna varandra lite. Det har inte ditt ex med att göra. Du har rätt att få veta mer om den som tillbringar halva tiden med dina barn.

Jag vill helst att han försvinnee ur mitt och barnens liv, men jag kan inte bestämma det. Han är absolut inte snäll mot dem heller, gör dock inget fysiskt, men han är så jävla charmig när han vill att det inte spelar någon roll att han anmäls. Han kan prata sig ur allt och få alla att tro att det är han som behandlas orättvist.

Jag vill absolut inte ha någon närmare kontakt med dem, däremot behöver jag för mitt måendes skull få någon känsla för vem hon är. Jag mår fortfarande fruktansvärt,
men de insikter jag fått senaste tiden känns som ett steg i rätt riktning. Jag undrar bara hur lång tid det tar innan hon inser hur han är. 

Det var tråkigt att höra. Hur mår barnen? Hur gamla är de? Vill de vara hos honom?