Hur vågar man ta steget att skiljas?

Jag är 40+, 3 barn, villa, nästan klar med utbildningen till yrket jag längtat efter. Äktenskapet har i stort sett tagit slut för flera år sedan men nu värre än vanligt. Maken vill inte inse hur dåligt vi har det. Just nu är vi i en fas då jag inte ens orkar prata med honom. Jag är så sjukt trött på hans oförmåga att ta egna beslut, jag har varit familjens projektledare i alla år. Frågar mig vart saker ligger, om datum - vad vi gör nån helg i oktober och förväntar mig att jag vet. Jag har sjukt mkt i min skalle som det är med studier och barnen. Jag har varit mkt själv med barnen, resulterade i att jag blev utmattad och gick på antidepp. medicinering. Har slutat med det nu dock. Äldsta barnet är tonåring, går igenom mkt uppror och allt som hör till tonåren, jag känner mig ensam i det också. Oändliga tillfällen då jag bönat och bett mannen att förstå, försöka förstå hur jag känner men som att prata till en vägg. Under alla år som mamma har jag aldrig fått varit själv vilket jag har ett behov av. Men hur ska jag våga ta beslut att faktiskt skiljas, tänk om jag ångrar mig? vart ska vi bo? har jag råd? det är ju mannen som står för den mesta av inkomsten här. Hur kommer barnen reagera? tänk om de blir helt förtvivlade och skyller på mig? Jag har totalt tappat bort mig själv i detta äktenskap och kanske även lite i mammarollen. Har inga vänner jag kan ventilera med heller, de skulle inte förstå. Känner mig så otroligt nere. När mannen är bortrest känner jag ett mycket mera lugn. Vill bara ta barnen och sticka! Just det, på så sätt är vi sjukt olika jag och mannen, han är så galet ospontan. Jag skulle typ kunna boka en resa och dra samma eftermiddag medan han aldrig skulle komma på tanken. Vi äger gemensamt ett hus som är värt ca 8 milj. Lån på 2 kanske. Jag är så orolig att jag inte kommer ha råd och jag är dåligt insatt i vår ekonomi, det är mannen som skött det. Jag kommer inte ha ett högt avlönat arbete heller. Snälla ni ge mig peppande kommentarer, eller råd om hur jag ska gå tillväga eller kanske ska jag helt tänka om? 

Inga dömande kommentarer tack.