Surrogat/gestational carrier - någon som har funderat på det eller använt det?

Räkna med sexsiffrigt.

Så länge det är pengar inblandade kommer det inte vara frivilligt 

Det kommer aldrig kännas ok då de som gör det utomlands gör det för pengar. Kosta ca 500 000 när det fick göras i georgien usa ca 1,2 

du får bestämma om ett barn  är viktigare än att utnyttja någon annans kropp för pengar.

Folk gör saker för pengar hela tiden som kan vara farliga. Tänker på många jobb som män har, när de hänger i linor på hög höjd och allt möjligt. 
Tycker det är ett konstigt resonemang att det är fel för att det finns risker. Att föda barn i ett modernt land inför dessutom inte en skyhög risk. Klart det finns risker men på svar här låter det som att det är typ rätt stor risk att något farligt händer, men så är det ju inte...

Hoppas ni hittar något sätt. 

Kan tyvärr inte ge råd. 
Tittar ibland på några youtubers där kvinnan fått operera bort livmodern och en vän ställde upp som surrogatmamma...
Men ja, nog inte många som gör det...

Surrogatarrangemang ? även altruistiska ? är inte tillåtna i Sverige och det finns goda skäl till det (se t.ex. SOU 2016:11 Olika vägar till föräldraskap för en genomtröskning av frågan). Det är helt enkelt inte moraliskt försvarbart. 

Jag förstår fullt ut längtan efter barn, och ett biologiskt barn. Men livet är, tyvärr, orättvist. Vissa kan inte få biologiska barn, andra är fertila men fattiga och kan exploateras av bättre bemedlade. Olyckligt på olika sätt, men inte något som en marknad ska lösa väl?!

Självklart är det en enorm sorg om en livsdröm grusas, och det kräver såklart bearbetning. Men det finns ju andra sätt att ha barn i sitt liv, tex som familjehem eller som viktiga vuxna till släkt- och vänners barn. Sedan får man kanske jobba lite hårdare på att fylla sitt liv med sådant man kan tycka är meningsfullt om man inte får det barn man så gärna ville ha. Barn är en genväg till ett meningsfullt liv, men inte den enda vägen.  

Kan inte adoption vara ett alternativ?

Det finns en massa etiska problem med adoption som jag själv inte kommer runt. Jag tror inte att jag själv är lämplig som adoptivförälder. Jag tror att det kräver vissa förmågor som jag saknar. Ett barn som inte kan bo med sina biologiska föräldrar är ofta traumatiserat och som förälder måste man kunna hantera det.

Man måste också vara 100% säker på att man kan acceptera barnet som sitt eget, trots att man inte har en biologisk koppling. Det finns exempel på adoptivföräldrar som har lämnat bort barnet när de inser att de inte kan älska det - ofta med en ursäkt om att barnet har svåra problem som de inte kan hantera. I Sverige är ju möjligheten att adoptera inom landet väldigt begränsad, så det är internationell adoption från andra (ofta fattiga) länder som gäller. Med alla skandaler om barn som har blivit stulna av politiska skäl eller bara att föräldrarna har känt sig tvingade och blivit lovade kontinuerlig kontakt som sedan inte har funnits, känns det väldigt tveksamt.

Ett barn som skapas via surrogat kommer att ha en biologisk koppling till båda sina föräldrar och kommer inte att ha en större risk att uppleva trauman än barn i allmänhet. Det etiskt tveksamma är ju istället surrogaten, som kan vara svårt att säkerställa om hon gör det av rätt skäl. Jag tycker inte att det är att sälja sin kropp, låna ut sin kropp eller liknande, mer än andra yrken där man använder kroppen på olika sätt och riskerar skador. Att man ska få betalt för tiden, mödan och de risker man tar är en självklarhet.

Som yngre planerade jag att donera ägg, men fick veta att man skulle ha skaffat alla barn man ville ha själv först. Att ta hormoner och riskera OHSS var acceptabelt för mig, om det gjorde att jag kunde hjälpa andra par att få barn. Att vara surrogat hade jag nog också kunnat tänka mig, om jag hade gått igenom egna graviditeter som hade fungerat bra och om jag fick rejält betalt för det. Jag kan förstå hur någon fattar beslutet att vara surrogat. Jag tror inte att det är realistiskt att tro att alla surrogater blir tvingade, känner att de inte har något annat val eller saknar förståelse för vad de ger sig in på.

Den etiska svårigheten består väl i hur man som "intended parent" tar reda på om surrogaten gör det av etiskt acceptabla skäl och känner sig själv väl nog för att avgöra om hon är lämplig för det mentalt. Om det hade varit tillåtet att vara surrogat i Sverige, hade det varit mycket lättare. Då hade man ju kunnat prata med personen på bådas modersmål och lära känna varandra. Det hade säkert också funnits utredningar som bedömer lämplighet. I Ukraina och Georgien lär det ju vara svårare att bedöma dessa saker. I USA är det mycket dyrare, men lättare att kommunicera med surrogaten på engelska. 

Sedan jag skrev trådstarten har mycket förändrats och jag funderar inte längre på att använda en surrogat. Jag fick ett till missfall, som ändå får mig att tro att jag kanske kan bära ett barn själv. Jag ska inte gå in på detaljerna, men omständigheterna runt omkring fick mig att få hopp om att saker vi har gjort tidigare har orsakat problem och om vi gör annorlunda kan det gå bra. 

Jag har hört att antifosfolipidsyndrom ofta innebär en omöjlighet att nära barn,. Att risken att själv få blodproppar är så hög att man typ inte får. Går du till koagulationsläkare? Om inte, be att få träffa. Obstretiker vet kanske också mer.

I övrigt håller jag med dina tankar om surrogatmädraskap och tycker generellt många moraliserar kring det. Tror många kvinnor absolut är kapabla att med information om risker kan fatta ett eget beslut.

Lycka till oavsett hur det blir med allt

Jag kommer säkert få massa tummen ner nu men håller faktiskt med. Sen är det väl skillnad om det är någon från ett  fattigt land som är desperat efter pengar, då kan det absolut kännas fel. Eller om hon inte får tillräckligt betalt. 

Men bara för att man gör något för pengar betyder det inte att det inte är frivlilligt. Som många skrev. Konstigt att resonera så egentligen , då borde ju nästan alla eller iallafall väldigt många jobb vara förbjudna eftersom pengar antagligen oftast är den största motivationen till att jobba. Och som du säger jobbar ju många med jobb där man tar stora risker. 

Jag tycker ändå människor ska få bestämma själva så långt det går vad de vill göra med sin kropp oavsett om det är för pengar eller inte.
Jag har själv jobbat som strippa när jag var yngre ,både hemma hos folk och på klubb och många tyckte ju det ena och det andra om det såklart. Nej det var verkligen inte mitt drömjobb och jag gjorde det mest för pengarna men varför ska inte en vuxen människa få bestämma sånt själv? Samma sak gäller nog förresten som sagt med många jobb. 

Jag har själv haft riskgraviditeter och behöver göra kejsarsnitt men jag hade ställt upp som surrogat ändå om det hade varit t.ex min syster eller en nära vän som verkligen inte har något annat sätt.. Och kanske för rätt summa om det hade varit tillåtet här att göra det för pengar. 

Kan tyvärr inte ge så mycket råd till TS om hur det går till men tycker inte hon gör fel om hon betalar bra och ser till att det blir någon som gör det frivilligt. Många mår ju bra av att hjälpa andra också även om pengar kanske är den största anledningen.

Det finns etiska problem med surrogat också. Som berör barnet inte bara surrogatmamman. För barnet så är det den som burit det i livmodern som är mamman. Och att tas från mamman på en gång efter födseln kan bli ett lika stort trauma för barnet som vid adoption. 

Surrogatbarn föds ofta för tidigt och ofta med olika komplikationer, det säger något om att detta inte är så bra för barnen. 

Dessutom finns det stora risker med att barnet föds utomlands, kanske behöver vård, problem med medborgarskap osv. 

Överhuvudtaget så känns det som att diskussionen om barnlöshet och olika sätt att hantera det sällan inkluderar några tankar om själva barnet och hur barnets liv ska bli. Utan diskussionen inriktas främst på att vuxna ska få sina önskemål om att bli föräldrar tillgodosedda, genom att skaffa ett barn oavsett vad det kostar för barnet.