Förväntning på bonusförälder

Om jag är bonusförälder (vilket jag varit tidigare) så tar jag samma ansvar som för mina egna barn

Jag är bonusförälder och har inga bio barn. 

Vi har två barn varannan vecka, jag tror att jag tar ganska mycket ansvar. 
Vi delar på hämt och lämningar. 
Jag hjälper med matlagning och fix istället för nattningar. (inget hat nu tack men nattningar har jag jätte svårt för)

Jag försöker göra saker en och en med barnen med. 

Har aldrig levt med barn innan så jag har mycket att lära mig 

Har ett relativt nytt förhållande där jag från första början gjorde klart att jag inte tänker engagera mig alls såvida jag inte vill, alltså att det inte skulle finnas några som helst förväntningar på mig vad gällde min partners ungar. De är 12 och 14 också således i stort sett självgående. Det har hittills fungerat bra.

Själv är jag barnfri och steriliserad.

Jag skulle förvänta mig att en partner skulle se mina barn som värdefulla och älskansvärda människor. Jag skulle förvänta mig att en partner skulle se och förstå att de är barn, och är under uppväxt, och att deras eventuella olater är under slipning så att säga.

Jag skulle förvänta mig att min partner förstår att mina barn är viktiga för mig och alltid kommer att vara det, att de inte ska flytta hemifrån så snart som möjligt för att frigöra tid för partner, eller att de inte ska känna sig välkomna i mitt hem, mitt liv, till min tid i hela sina liv bara för att partnern finns. 

Vad gäller ansvar och den biten så skulle jag tänka mer som en vuxen i allmänhet, att vuxna/människor allmänt kan ha och ta ansvar för att andra i omgivningen har det bra. 

Det viktigaste är ju att prata igenom från början så bådas förväntningar kan mötas, då det kan vara oerhört olika.

Som styvförälder så tar du rollen, annars behöver du inte börja tänka tanken att dejta singel föräldern 

Nu sitter jag inte den rollen men skulle jag skilja mig och träffa ny så tar jag självklart ansvar 
Skulle den nya skita i mina barn så garanterar att jag slänger ut henne 

Svarar som uppvuxen med bonus föräldrar. Om ditt syfte med tråden är att ni ska vara en familj, måste du ta hand om barnen som om det var dina egna. Jag har upplevt att en frånvarande bonusförälder får en som barn att känna att bonusförädern inte bryr sig. Tyvärr gäller det minsta lilla. En biologisk mamma eller pappa kan vara mycket mer frånvarande än en bonus. Det sitter i benmärgen att man är familj med sin mamma och pappa när man är liten. För att man som barn ska se den vuxna bonusen som familj krävs engagemang. 

Om du inte gör detta finns risken att barnen vänder sig emot dig i tonåren och kanske lyckas få med sig deras biologiska på banan.

Pratar enbart från egna erfarenheter nu. Hade samma bonusmamma och bonuspappa från 7år. 

Jag pratar med min partner om vilka förväntningar/förhoppningar som finns på mig, är bara nyfiken på andras upplägg och upplevelser! 

Jag känner personligen att jag borde ta mer ansvar och göra mer än vad jag gör, men kan uppleva det som ett stort läskigt steg jag inte riktigt är redo för. Sen är det en process som är olika lång för alla men där finns ingen press från min partners sida vilket jag också tycker är viktigt. 

Vill givetvis underlätta för min partner och att barnen ska känna att jag är en trygg vuxen i deras liv som ser och uppskattar dom. 

Jag är inte bonusförälder (eller bor med en) så du får ta svaret för vad det är. Men jag tänker att jag skulle förvänta mig dels att barnen blir behandlade schysst och som viktiga personer som självklart ingår i familjen lika mycket, och dels förväntar jag mig att man hjälps åt i ett samboförhållande.
Dvs inget behov av specifika ansvarsområden men att tex rycka in om man fastnar i trafiken på väg hem från jobbet, kortare passning osv. Leva som familj. 

Jag är uppvuxen i en bonusfamilj däremot, och jag tänker att man bör vara beredd att på sikt ta en roll som en viktig vuxen i barnens liv. Inte nödvändigtvis en föräldraroll. För min del var det värdefullt att ha en till Vuxenfigur i familjen, blandning av förälder och vän/syster (jag var tonåring) typ. 

Det är nog extremt få som är beredda att göra.
Egna barn, andras ungar... 

För mig är det obegripligt att någon ens ger sig in i en sån situation med öppna ögon.

Varför skulle man inte behandla alla barn lika i en familj?

Utåt sett får man väl göra det antar jag,  men inte fasen gör man det helhjärtat heller.

Jag gick in och tog samma ansvar, eller nej, jag tog samma ansvar som biomamman, och mycket mer än vad pappan gjorde. Kommer inte göra om det igen.

Av tidigare svar ser det ut som att kvinnorna har Som förväntning på nya partner att han ska vara respektfull mot barnen och att männen har som förväntan att nya partnern ska ta föräldraansvar.

Din slutsats stämmer med allt jag upplevt och även sett i min närhet.

Fastnade själv i den fällan en gång för länge sedan. Mannen jobbade frivillig övertid hela helger när hans ungar var hos oss... vem fick passa upp på dem då? Jo, jag.
Men en dag fick jag nog och lämnade skiten.

Min bonus är ung vuxen så vi har mer en slags kompisrelation än att jag behöver vara nån form extramamma, tur är väl det för det hade nog inte vart helt lätt att vara mamma åt någon som bara är ca 10 år yngre än mig. Vi gymmar ihop ibland, ser på serier ihop, shoppar ihop ibland, lite sådant. Så jag känner mig uppskattad men inte som att jag är hennes mamma. 

Det har du nog väldigt rätt i. Många män lever sitt liv genom att utnyttja kvinnorna runt dem, för omsorg, ansvar, känslomässigt stöd osv. Kvinnor i sin tur verkar ofta välja att leva för den där mannen som utnyttjar dem. Och får i gengäld nåt slags status och, kanske en liten utbrändhet.

Vänd på det, om du separerar från den andra föräldern och träffar ny kan du ju inte räkna med att de sk ta ansvar för dina åkommor. Inte konstigt att många frånskilda har svårt att träffa ny med den inställningen.

Skulle jag separera skulle jag nog hålla det på särbonivå tills ungarna är i övre tonåren. Vill inte hålla på och kladda med en till vuxen som mina ungar ska behöva förhålla sig till.

Men inga skilsmässoplaner vad jag vet, så den skiten slipper jag förhoppningsvis.

Exakt så. Jättebra inlägg.

Jag har gjort samma i en relation. Aldrig mer.

Vill du utveckla ditt svar och berätta mer? :)