Jag är sambo men en fantastisk man som har två barn.
Dom är hos oss varannan vecka, jag har inga bio barn,
Min fråga är, hur vågar jag tro att jag är speciell för honom fast än vi inte har egna barn.
Min relation med hans barn är trygg och kul men den har sina utmaningar.
Nån där ute med tips? Hur jag kan känna mig trygg i min relation
Bekräftar han dig?
Ja det gör han, det är jag som har läst för mycket om att den man har barn ihop med kommer alltid att vara den mest viktiga i ens liv
Ja det gör han, det är jag som har läst för mycket om att den man har barn ihop med kommer alltid att vara den mest viktiga i ens liv
Ja det gör han, det är jag som har läst för mycket om att den man har barn ihop med kommer alltid att vara den mest viktiga i ens liv
Jag tror att den man har sina barn med på ETT plan alltid kommer att vara viktigare än alla andra partners. Dels för att man s.a.s. delar huvudintresse. Ingen annan KAN vara så intresserad av ens barn som han/hon. Så vare sig det går bra eller dåligt för barnen, så är det i första hand deras andra förälder man vill dela detta med. Alla de stora minnena - när man berättade för honom att man var med barn, ultraljudet, förlossningen, dopet, barnets första steg, skolstarten, alla familjesemestrar o.s.v.. - delar man också. Inga andra minnen kan bli riktigt lika stora.
Och dels för att man helt enkelt VET att det bandet är för livet. p.g.a. det indirekta blodsbandet. Precis som bandet till ett syskon är för livet, p.g.a. det direkta blodsbandet. Med en partner som man inte har barn med, finns det inga garantier för en livslång kontakt. Kontakten kan ta slut i princip vilken dag som helst - personen har packat allt och stuckit och (om man är gifta) lämnat sin advokats visitkort på en synlig plats.
Just för att man VET att man har det livslånga bandet med sina barns andra förälder, så kan man vila i den relationen på ett annat sätt, än med någon som man inte har barn med och som därför kan bli bara en temporär bekantskap. Hur hett det än känns för stunden.
Jag tror att den man har sina barn med på ETT plan alltid kommer att vara viktigare än alla andra partners. Dels för att man s.a.s. delar huvudintresse. Ingen annan KAN vara så intresserad av ens barn som han/hon. Så vare sig det går bra eller dåligt för barnen, så är det i första hand deras andra förälder man vill dela detta med. Alla de stora minnena - när man berättade för honom att man var med barn, ultraljudet, förlossningen, dopet, barnets första steg, skolstarten, alla familjesemestrar o.s.v.. - delar man också. Inga andra minnen kan bli riktigt lika stora.
Och dels för att man helt enkelt VET att det bandet är för livet. p.g.a. det indirekta blodsbandet. Precis som bandet till ett syskon är för livet, p.g.a. det direkta blodsbandet. Med en partner som man inte har barn med, finns det inga garantier för en livslång kontakt. Kontakten kan ta slut i princip vilken dag som helst - personen har packat allt och stuckit och (om man är gifta) lämnat sin advokats visitkort på en synlig plats.
Just för att man VET att man har det livslånga bandet med sina barns andra förälder, så kan man vila i den relationen på ett annat sätt, än med någon som man inte har barn med och som därför kan bli bara en temporär bekantskap. Hur hett det än känns för stunden.
Jag har en bra relation med mina barns pappa och så klart kommer han vara en viktig person i hela mitt liv, men det är ju främst av praktiska skäl. Saker han gör kommer påverka mig. Och visst finns det mycket historia men allt det är ju inte bara bra saker, det finns ju en orsak man delat på sig.
Min nuvarande sambo, som jag inte kommer skaffa barn med pga ålder, är mitt livs stora kärlek. Vi har en närhet och samhörighet som jag aldrig hade med barnens pappa.
Det är inte på det sättet hans ex, mamman till barnen, är viktig för honom som är det han söker i en kärleksrelation, som han funnit med dig som han nu är i en relation med. Det är två olika sorters viktigt. Det viktigaste har ju du, ni tillsammans, romantiskt sätt. Det andra är viktigt för barnens skull och barnen man har gemensamt, kärleken till barnen, inte kärleken till varandra. Den finns inte där. Den har du, ni. Förstår du mig?
Jag tror att den man har sina barn med på ETT plan alltid kommer att vara viktigare än alla andra partners. Dels för att man s.a.s. delar huvudintresse. Ingen annan KAN vara så intresserad av ens barn som han/hon. Så vare sig det går bra eller dåligt för barnen, så är det i första hand deras andra förälder man vill dela detta med. Alla de stora minnena - när man berättade för honom att man var med barn, ultraljudet, förlossningen, dopet, barnets första steg, skolstarten, alla familjesemestrar o.s.v.. - delar man också. Inga andra minnen kan bli riktigt lika stora.
Och dels för att man helt enkelt VET att det bandet är för livet. p.g.a. det indirekta blodsbandet. Precis som bandet till ett syskon är för livet, p.g.a. det direkta blodsbandet. Med en partner som man inte har barn med, finns det inga garantier för en livslång kontakt. Kontakten kan ta slut i princip vilken dag som helst - personen har packat allt och stuckit och (om man är gifta) lämnat sin advokats visitkort på en synlig plats.
Just för att man VET att man har det livslånga bandet med sina barns andra förälder, så kan man vila i den relationen på ett annat sätt, än med någon som man inte har barn med och som därför kan bli bara en temporär bekantskap. Hur hett det än känns för stunden.
Jag behöver inte intala mig något, för jag vet hans prioritering och min plats i den. Att du har problem med att se verkligheten, får stå för dig.