Tappat bort mig själv i relationen
Jag har tappat mig själv i min nuvarande situation. Jag har hitills tänkt att det beror på att jag är för medberoende, jag är för mjekig, jag är ändå ingen rolig person och bara anpassar mig. Men igår insåg jag att det är inte hela bilden. Jag är inte en isolerad ö som existerar i ett vakuum. För när jag har delat med mig om mig till min sambo om mina intressen, mina önskningar, mina
Ambitioner har det bemötts av ilska från sambon. Istället för med nyfikenhet. Är det så konstigt då om jag inte delar med mig av mitt? Och tappar mig själv? Bemötandet har gjort så att jag inte vill dela med mig om mig, till honom. Jag har krympt. Allt mitt har kritiserats, från vad jag vill äta för mat till vilka filmer jag vill se, från vad jag lyssnar på för poddar (?dem som lyssnar på den typen av poddar är idiotier?) önskemål om festivaler. Ambitioner har förminskats. ?Chef är ändå bara tomma titlar för folk som inte gör något?. Eller ?utbildning är ändå bara ett papper?. Om jag har råkat säga ?din stuga? istället för ?vår stuga? (det är en stuga han köpt) så har han blivit sur för det var avståndstagande. När vi bråkar säger han riktigt elaka saker. Han har slängt ned mig på sängen en gång, för att jag triggade (han har barndomstrauman) honom då jag följde efter honom in i olika rum för jag ville prata med honom, och han kände sig trängd. Kontexten var att han hade gått upp i affekt direkt för att jag råkade sucka för att han han inte kunde gå med och handla. Han har daskat till mig i ansiktet en gång för att det var en fluga på kinden. Han har slagit näven i bordet roligt hårt för att taco-brödet gick sönder. Jag är lite nervös för hans ilska. Jag är bekvämare att säga till kollegor och vänner mina faktiska åsikter än till min sambo. Jag vill inte bli kritiserad för mina intressen. Jag orkar inte med att han ska bli sur för jag säger fel ord. Hur hittar man tillbaka till sig själv i en kontext där allt ens egna blir kritiserat? Och ja, min sambo är
Medveten om sina egna trauman och skulle gå i terapi om tiden finns. Jag har lärt mig vad som triggar honom och undviker allt för att inte göra det. Men ibland känns det bara svårt. Jag frågade om en kasse på vinden och han blev sur. Det är så mycket emotionellt arbete. Nu blev det här lite tudelat men 1. hur hittar man tillbaka till sig själv? 2. Hur kan jag på bästa sätt finnas till för min sambo eller motivera honom att prioritera terapi?