Strunta i att flytta ihop pga barn?

Barn bestämmer inte ett skit. Vill ni bo ihop så gör det.

Beror på varför de inte vill. Men ja, jag tycker att man ska respektera barnens åsikter rent generellt.

Har han också barn?

Varför så bråttom? 

Svårt att få till ett mysigt familjeliv om inte barnen är med på tåget. Risken är stor att det ändå inte blir som ni vill om ni struntar i barnen. Det är smartare att vänta 

Helt rimliga skäl. Respektera dina barn. Det kanske inte håller med din nya men barnen ska du förhoppningsvis ha en bra relation med resten av ditt liv. 

Jag skulle inte flytta ihop även om barnen inte hade nåt emot det. Det är inte lätt detta med styvfamiljer och inte blir det enklare om barnen inte är med på tåget. 

Med erfarenhet av livet i styvfamilj (nej, det är ingen bonus) så är mitt råd att ni fortsätter att vara särbos. 

Om ni flyttar ihop kommer det bara bli sämre för alla inblandade. Detta hade gällt även om alla var med på att slå ihop familjerna. Är dessutom en del emot idén från början är det bäddat för total katastrof.

Har en 16 åring och om jag någonsin kommer flytta ihop med min partner som jag vart ihop med i endast 1 år så kommer det bli när hon flyttat hemifrån. Tycker att om man har tonåringar så ska man ta hänsyn till vad de tycker med. 

Inget fel att vara särbo i några år innan man ev flyttar ihop. Varför ha så bråttom ? 

Du får helt enkelt ställa frågan vad som är viktigast; att bo ihop med din partner eller respektera dina barns känslor och vilja. 

Jag anser att barn alltid ska hamna i första rum i denna fråga. Det är inte bara DITT hem utan även dina barns och de ska må och trivas i sitt hem. 

Så ja, jag anser att man ska foga sig efter sina barns vilja när det gäller detta. De ska också kunna styra vilka de ska behöva bo med eller inte bo med. Alltför många barn blir tvingade in i relationer som de aldrig bett om. 

Med era förutsättningar: flytta inte ihop. Det handlar inte om att låta barnen bestämma utan att inse vad som är bäst för barnen. 

Jag hade nog inte låtit barnen bestämma, men respekterat deras åsikter och pratat med dem om varför. 

Det man måste vara beredd på är att det sägs att det tar minst två år av sammanboende innan det känns som en familj. Och då i fall där alla är med på noterna. 

Det jag skulle ha gjort i ditt fall är att dels diskutera saken med barnen, lyssna på deras invändningar osv. 

Sedan ta det lugnt, lång invänjningstid, testa att ha semester tillsammans. Kanske hyra ett större hus någonstans i ett par tre v eller så för att prova på utan krav på neutral mark. 

Något som är superviktigt är att ingen får det sämre vid en ev ihop flytt. 

Inte tvingas dela rum, få ett minirum med plats för bara sängen för att man delar ett rum till två osv. 

Ingen av er bör heller flytta in till den andra utan börja på nytt, med ny bostad och en sund blandning av era respektive bohag. Även om ni inte har samma smak är det viktigt att få ha det hemtamt omkring sig om situationen är orolig nog som den är. 

Förberedelse, att lyssna på alla inblandande, ödmjukhet och bra kommunikation under hela resan krävs för att det ska kunna bli bra. Så, ihopflytt? Absolut, men kanske om 1 år, tidigare än så är nog inte realistiskt. 

Självklart flyttar man INTE ihop i en sådan situation. Hur kul skulle du tycka att det vore om du varit tvungen att bo tillsammans med människor du inte vill bo ihop med och som dessutom gör ditt liv mycket obehagligt och stressigt?

Självklart ska de få vara med och bestämma, det är deras hem också. Tre mot en. 

Skönt tänk. Nästa gång kan du ju låta din släkting bestämma att du ska bo ihop med några du helst inte vill och vända upp och ner på din tillvaro. Sen kan du ju se hur bra relation ni har efter det.

Barnen kan inte ens flytta hemifrån, otroligt schysst :)

Jag hade respekterat mina barns önskan. Visst, barn ska inte bestämma sådana saker, det är ett vuxenbeslut. Men för min del hade relationen med mina barn vägt tyngre än relationen till min partner. Dessutom är ett hem ett ställe där man ska trivas och känna trygghet.

Det finns ju andra lösningar, tex att en av er flyttar närmare den andre, tex försöka bo på ssmma gata/samma kvarter om ni har hus, eller i samma trappuppgång/lägenhetshus/område om ni bor i lägenhet. Då blir det enkelt att träffas på vardagar och ha ett bra liv tillsammans, men ändå kunna gå hem var och en till sitt på 5 minuter.

Jag hade inte flyttat ihop, respekterat barnen där, de måste få känna det är deras hem, de kan få slappna av, inte bli påtvingade andra personer bara för att du valt dem. Om ni ändå har varannan vecka liv borde det inte vara några problem,  ni får ändå tid till varandra, som par. Jag hade mer sett kaos i att flytta ihop. 

Ni kan väl bo ihop på era barnfria veckor?