Min dotter säger att hon äcklas av kramar 😮

Jag är som din dotter och jag är född sådan. Det finns ingen egentlig anledning. Under min uppväxt var det inget problem eftersom vanan att kramas i tid och otid inte fanns. Jag fick lära mig att hälsa genom att ta i hand och det är vad jag föredrar än i dag.

Mitt bästa råd är att respektera att din dotter inte uppskattar att bli kramad. Att tvinga henne att kramas kommer inte att få henne att uppskatta fysisk kontakt med andra människor mer. Jag kan må fysiskt illa när människor envisas med att tvångskrama mig trots att de vet att jag inte uppskattar det.

Hon vill inte att hennes personal space blir kränkt. Det blir för mycket. Kanske en liten släng av autism. 

Min systerdotter som är i ungefär samma ålder tycker inte om att kramas. Hon visar uppskatting och närhet på andra sätt. Skriker rakt ut av glädje när jag kommer på besök, vill leka och läsa tillsammans, att jag lyfter upp henne och mycket annat. Det tar lite emot att inte kunna krama henne, men jag respekterar hennes vilja och hur hon vill bli visad kärlek samt uppskattar det unika i vår relation. <3

Varje.Jävla.Gång.... släng av autism? diagnoskriterier? drag av? kan tyda på? Det är ett barn som inte ens får ogilla kramar, varmkorv eller något som faktiskt är helt ok. Barn är individer.

Min äldsta dotter har varit likadan. Det har varit som att försöka krama en kaktus haha. Nej, det är bara att respektera. Jag är väldigt kramig så det kanske har blivit en protest. Har låtit henne vara såklart och nu när hon är 17 år har hon mjuknat i sina kramar. 

För det första man är olika och det får man respektera.

Jag skulle tro att hennes reaktion, vad hon säger, skulle kunna bottna sig i att hon nog nästan känt sig kvävd/fått panik som liten nån gång utan att kunna minnas just det, mer känslan, när hon blivit "överfallen" av kramar, det här fysiska, hon binder det till något obehagligt, behöver inte betyda att den som gjort detta menat det på det sättet, men att den som då kramat saknat fingertoppkänslan. Det är inte alla som är bra på att kramas även om de kramas. Man får tänka på gränser. Ibland känner jag inte för att bli kramad, varför ska jag känna då ett tvång, ett måste, att kramas`(jag har inte autism).

Jag har autism i min ursprungsfamilj, de är inte så fysiska, men inte stela för det, och de får/har inte den känslan du beskriver hon får. Som barn förstod jag att min autistiska förälder inte hade det i sig, glömde av att ge mig det, som mest fick man någon slapp men pytteliten öm fysisk gest med handen på min arm. När den här föräldern kramade om mig så var det med lite luft emellan så kände mig ändå trygg, respekterad i hur hen kramade mig. 

Jag känner andra också som i vuxen ålder inte gillar kramar, blir precis lika stela som din dotter, de visar inga tecken på autism.  

Det är bara att respektera också om din dotter har ett annat kärleksspråk än du och ni har, och lära dig förstå och uppskatta det istället, visst, jag håller med, det kan kännas sorligt på ett sätt, men med tiden så försvinner det när du också tillåter dig öppna dig upp för den andres kärleksspråk, så har det varit för mig, och jag hoppas det blir så för dig också :)

Jag gillar inte heller kramar jättemycket. Som barn avskydde jag pussar o kramar och undvek dem som pesten. 

Låt henne vara bara. Vi är alla olika.