Är i en riktigt jävla kris
Usch alltså, att förlora en anhörig. Att förlora "en av sina väderstreck". Det är en av de sakerna man gärna försöker att inte tänka på, även fast man kanske var "beredd" eller "medveten" om det under en längre tid.
Lever i en riktig mardröm, försöker springa av mig sorgen varje kväll. Springer tills jag spyr, tills benen viker sig, hjärnan bara snurrar och allt blir suddigt. Hade egentligen bara velat lägga mig ner och dö, så viktigt känns livet just nu.
Jag e ledsen, men framförallt arg. Vet inte varför jag e arg egentligen. Träffade en vän igår och han undrade varför mina händer var helt svullna och röda. Berättade sanningen, att jag slog sönder dörrarna hemma, han bör nog tro att jag e ett psykfall vid det här laget. Jag kände hur ont det gjorde att bara slå, men jag var tvungen att bara få ur mig allt. Jag är helt tom samtidigt som alla känslor sköljer över mig samtidigt.
Jag är annars alltid en lugn och trygg människa. Gör aldrig något dumt mot mig själv eller någon annan. Har blivit någon annan, någon jag inte känner igen. När lär man sig att leva utan en viktigt person i sitt liv? Förstår att sorg är individuellt men behöver hopp om att det kan förändras.
