När man inte kan lita på sin partner
Hej!
Jag och min man har varit gifta i 18 år.
När vi träffades hade han svårt att hantera sprit och öl och blev ett riktigt svin när han drack.
Jag var på väg att ge upp och lämna många gånger.
I början bönade jag och bad och han lovae att låta bli.
Till och med vårt bröllop blev förstört då han söp och blev aggresiv senare under kvällen och förstörde inredning på hotellet.
Han har även supit och spytt ner hemma när barnen var små.
Det gick så pass långt att han gick för att få hjälp, så jag sa att annars går jag.
Han gjorde det och fick rådet att aldrig dricka starköl eller sprit (säger han till mig.). Jag tror de sa åt honom att aldrig dricka mer överhuvudtaget.
Men han hör ofta vad han själv vill.
De senare åren har han enbart druckit lättöl vid enstaka tillfällen någon lördag, inget mer. Han har dock velat åka till systembolaget för att köpa någon cider till mig inför helgen och då passat på att själv köpa några starköl.
Han har dock kunnat hantera det när han är hemma och inte flippat ut. (Även om det hänt förr även hemma.)
Har vi varit utomlands har han ibland köpt ett flak öl. Och själv sagt att då räcker det hela sommaren. Det har varit slut inom några veckor, och då skyller han på att han gett bort till andra.
Så han kan aldrig mer köpa hem och ha ett lager, det har han insett själv.
Nu till saken. Han ska ut och äta med ett par gubbar från jobbet nu i veckan och jag hör hur han tisslar och tasslar med vår son om att köra och hämta honom (7 mil bort), den kvällen.
Jag frågar sen min man vad det gällde och då säger han bara nonchalant att han hade tänkt ta ett par öl, så kan vår son hämta honom sen.
Jag blev så jävla förbannad att jag bara reste mig och gick. Har inte pratat med honom alls nu i morse ville inte ens hälsa.
Blir så jäkla ledsen och känner mig helt matt i kroppen och illamående.
Han har nu skrivit sms att han både kör dit och hem så jag kan ta och lugna ner mig.
Och visst, det är väl ok tänker ni när han nu ändrade sig?
Men förstår ni hur jag känner? Eller är jag helt dum i huvet, för det är så jag känner mig?