Göra slut med någon man älskar..?

Jag ska tillägga att idén om särboskap har diskuterats, men det jag landar i där är att det känns som en temporär lösning på ett permanent problem. Det är dessutom en förhållandevariant som jag själv inte skulle vara lycklig i. 

Det finns tyvärr inga alternativ så som situationen ser ut för er.
Din son måste givetvis vara din första prio i allt.
Din partner har uttryckligen sagt att din son förstör tillvaron för honom och är ett problem i er relation.
Då kan ni omöjligt fortsätta tillsammans, inte ens som särbor. Hur ska du kunna ha en välfungerande relation med en man som du vet har dessa åsikter och känslor för ditt barn?

Blir jätteglad av att läsa om en förälder som väljer att prioritera sitt barn så tydligt. Starkt av dig. Du gör rätt beslut även om det kommer vara svårt känslomässigt. Både du och ditt barn är unga så ni har tid att reparera och inte göra samma misstag igen. Tråkigt att känslorna stämde så rätt men att det ändå blev så fel.

Du har kommit underfund med att ni flyttade ihop för snabbt, så ser jag också på det, speciellt när man tar med ett barn till den gemensamma relationen och boendet.
Jag har barn och jag skulle aldrig kunna flytta ihop med någon innan jag hade sett hur min nya partner och barn integrerat med varandra. Jag hade lätt kunnat ge det ett år.
Men nu var det inte det du frågade om men det är viktigt att ta med in i nästa relation i framtiden.
Tyvärr tror jag inte att denna person är rätt för dig/er men det gör ju inte känslorna mindre för det.
Du får nog helt enkelt ta detta som en jobbig lärdom och tänka på att det inte handlar om dig längre utan även om ditt barn och dennes känslor.
Väljer du trots allt denna man har du talat om för din son att du är viktigare än han.
Jag skulle självklart separera så fort som möjligt och inte dra ut på det.

Man gör väl processen så snabb och enkel som det går, med generositet åt båda håll. Sedan kan man fortsätta vara vänner.

Vad gör att flera tolkar TS som kvinna; snäsigheten?

Har varit i samma situation för många år sedan. 
Du gör helt rätt som prioriterar ditt barn i första hand. 
Var själv djupt förälskad i mannen. Han var aldrig elak mot barnet men behandlade henne som luft. Blev tydligt att han såg henne som någonting som var i vägen. Trodde det skulle bli bättre med tiden och att det berodde på att han var ovan med barn. Men det blev precis tvärtom. Han hade ingen vilja att öära känna henne och det märktes på barnet att hon kände sig oönskad. Till slut åkte han ut. 

Precis så. Min partner har aldrig någonsin varit elak eller dum mot min son, men i stort sett alla tjafs handlar om eller bottnar i det faktum att min son bor med oss samtidigt som sonen aldrig interageras med.

Det som gör ännu ondare i föräldrahjärtat var när sonen sa till mig att min partner inte tyckte om honom. Sen är det sorgligt att se hur min son försöker ty sig till min partner och försöker vinna min partners kärlek och uppmärksamhet men inte får något gehör för detta.

Tack för alla fina svar. Det känns skönt att det finns andra som befunnit sig i samma situation och lite bekräftelse på att mitt tankesätt inte är helt skruvat. 

Det jag fortfarande tampas med är känslan av att behöva lämna någon som jag älskar. Det hade ju varit så mycket lättare om det fanns ilska, hat, att sexlivet var dött eller att vi hade vuxit ifrån varandra. Men sanningen är precis tvärtom. Även om jag logiskt sett kan se att det bästa för mig och mitt barn OCH min partner är att gå skilda vägar så är det som hela min bröstkorg rivs ut tillsammans med mitt hjärta. 

Det känns som om vårt förhållande var en liten trädplanta som hade potential att bli en stor och stadig ek med långa djupgående rötter. Men att den plantan dog för att jorden den råkat hamna i var för dålig.. 

Du gör helt rätt i att lämna honom. Det jag inte begriper är hur du kan älska och respektera någon som beter sig så illa mot ditt barn? 

Du kanske är en sådan som förväntar dig att din partner ska ta ansvar för ditt barn? Personligen hade jag aldrig någonsin tagit ansvar för någon annans barn, det får föräldrarna sköta.  Skulle lämna förhållandet omedelbart om det fanns sådana förväntningar. 

Verkligen inte. Jag har aldrig ställt några krav på att min partner ska ha någon sorts ansvarsroll om hen inte vill det. Men ett krav som jag har det är att min son ska behandlas väl och att det åtminstone ska finnas en vilja från min partners sida att utveckla en relation.

Låter rimligt. Lär dig din läxa och leta efter någon med barn, eller åtminstone intresse för barn. Din sambo verkar ju vara komplett ointressersd.

En kvinna eller man med barn sedan tidigare är en paketlösning som man både måste förhålla sig till och acceptera som ny partner. Att din kille varken engagerat sig i sitt bonusbarn eller knappt tolererar honom är big no-no. Jag hade aldrig själv betett mig på det sättet med en kvinna jag påstår mig älska. Stackars barn att ha en bonuspappa som inte engagerar sig. Dumpa idioten-snabbt även om det på kort sikt gör väldigt ont! Jag hatar verkligen den typen av halvportioner till män som din sambo representerar!/Johannes