Hej!
Jag förlorade min son i IUFD precis innan jul förra året. Han föddes 28+4 efter en 6 dygn lång igångsättning efter att vi oväntat vid ett rutinbesök fått reda på att han dött natten innan rutinbesöket kl 8 på morgonen. Testade positivt för ca en vecka sen och är nu gravid igen i v. 4+3 ungefär, alltså väldigt tidigt ca 2.5 månader efter att min son dog/föddes. Vi ville inget annat än att bli gravida igen även om ett nytt barn aldrig kommer ersätta vår son som dog. Vi har gått i psykoterapi hos mödrahälsovården och fått mycket stöd därifrån. Nu har jag första läkarbesöket inbokat i slutet på mars och kommer även få träffa min barnmorska tidigt, i nästa vecka. Eventuellt kommer jag få förebyggande blodförtunnande behandling (trombyl + innohep) då vi inte vet varför han dog.
Jag tyckte också det hjälpte mig och min man bearbeta det som hänt att vi var hemma tillsammans efteråt. Vi har båda precis börjat jobba halvtid förra veckan - något som inte fungerar helt smärtfritt men vi kämpar på. Det är skitkämpigt och alla dagar går det inte, men terapeuten råder oss att fortsätta försöka få en så normal tillvaro som möjligt. Och vi fylls nu dessutom av rädsla för den nya graviditeten och allt som kan gå fel igen. Men jag tror inte, för oss i alla fall, att den rädslan hade varit mindre om vi hade väntat längre. Finns också en rädsla hos mig att aldrig få några levande barn, vilket till en början yttrade sig i en rädsla för att inte kunna bli gravid igen. Men målsnöret flyttas ju hela tiden framåt, varje fas har nya rädslor. Det blir inte lättare men man blir bättre på att hantera det.
