Stå ut med att vara ledsen

Jag tycker det låter riktigt skönt att du inte vill hålla dig kvar i känslan att vara ledsen! Det är mycket bättre att prata med en vän, för då får man så mycket mer än det kan ge att hänge sig åt självömkan :)

Det låter nästan som att du behöver prata med din vän lite oftare, så att du verkligen får känna att det är OK att vara ledsen. Allt har sin tid och plats, inte sant?

Eftersom du frågar: Själv brukar jag se de ledsna tankarna i ögonen och på så sätt hitta orsaken. Om det är något som jag redan sett, låter jag det passera, för det är redan behandlat. Om det är nytt, får det lite utrymme i stunden, precis som så mycket annat bör få utrymme.

Tack för svar! Jag förstår hur du menar med att inte stanna kvar i känslan. Men ibland är det bra, i alla fall för mig. Att bara vara ledsen och att få ut.

Jag har svart bälte i att hitta personer att prata med. Förutom vänner (som jag ibland känner att jag belastat lite för mycket) så har jag hittat några otroligt bra professionella personer att prata med. Det har varit till så mycket hjälp för mig. Att ha haft samtal inbokade har varit lugnande för mig. Har du någon att prata med?

Vad du skriver fint om att "se de ledsna tankarna i ögonen" och att ge lite utrymme i stunden <3 Det där med att ta sig en liten stund men sedan inte fastna i något är ett råd som jag fått från två olika samtalspersoner jag gått hos. En grubbelstunden om dagen provade jag på. Det är spännande med alla metoder jag fått i samtal jag fått.

Hälsar "Separationsmamman"

Tack för omtanken, Separationsmamman.

Jo, jag har några att prata med och jag tror inte att antalet spelar roll för mig. Det finns mycket att fundera kring och det gör att det behövs rött bälte i navigering,

Som nyfiket lagd person vill jag gärna förstå. Förstå hur saker fungerar och dissekera tankar och känslor, mins lika bra som Phaedrus i "Zen och Konsten att underhålla en motorcykel".

Det är svårt att gräva i känslor och beteenden utan att man fastnar, och fastnar man, blir det grubblerier och lidande och det blir ett svårt elände att ta sig ur. Som vilken hobbyarkeolog som helst, hittar jag ständigt nya klumpar att borsta och skapa idéer kring; då måste jag givetvis läsa texter av mer lärda personer inom området och det hela blir en lite väl inåtvänd syssla.

Till hjälp finns de som jag pratar med, tränar med eller delar föreningstid med.

Precis i veckorna har jag ett specialprojekt med attityd: att prova att förhålla mig på distinkt produktivt sätt till intryck (inspiration är österrikaren Viktor Frankl), vilket är utmanande eftersom det blir lätt en parodi på självutveckling eller amerikansk - och nutida svensk - ideologi: du kan göra det!

När jag råkar ut för jobbiga kriser ger jag mig en vecka att sörja och grotta ner mig. Sedan måste jag upp igen. Man kan inte tillåta sig att stanna kvar i det för länge. Det stoppar inte attackerna men det blir lite lättare. 

Vad bra att du hittat ett sätt fungerar för dig <3