Vad göra med besvikelse och kommunikation?
Min sambo och jag har separerat. På mitt initiativ. Han var, i min uppfattning, väldigt egoistisk. Han blev mitt 4e barn och jag tog till slut hand om allt. Orkade inte ens tjafsa om vem som gjorde vad och vad jag behövde från honom för jag fick alltid svar såsom "men jag är ju trött", "jag har mycket på jobbet". har var hemma kanske 1 dag i månaden till slut pga av jobb. Jag var ensam på alla barnens matcher, ställde ensam upp i fik mm, vaknade ensam och ställde i ordning kalas ensam för han somnade alltid 4 på natten vid TVn och orkade inte upp förrän lunch. Jag jobbar också 100% men tog allt med hämtning, lämning, tvätt, mat osv. Att orka tjafsa med honom sket jag i för det blev den där extra grejen jag inte orkade. Ensamma semestrar osv osv. Det var barnen och jag till slut och han dök upp som gubben i lådan och låtsades tillhöra.
Till slut bestämde jag mig, NEJ ska jag vara ensam så ska jag vara ensam. Känner mycket besvikelse och ilska men är så glad att äntligen bara bära min egen ryggsäck. Men nu till mitt problem jag behöver era kloka ord till: Varje varje dag messar han "jag saknar dig", "önskar jag sov bredvid dig", "önskar jag fick följa med" osv osv. jag blir mest bara sjukt provocerad men också tacksam "puh så glad jag är att slippa detta". Försökte blocka men då började han messa vårt gemensamma barn "mamma svarar inte", "mamma sa jag inte kunde komma med". Allt för att vara offer i situationen. Vårt barn fick ångest av det och jag slutade blocka. vad gör jag med min ilska?? hur kan jag ens svara? Nu svarar jag inget alls. Han messar och jag är tyst. Vad hade ni gjort och sagt?
Jag HAR sagt "deal with it, vi är separerade" men det slutar aldrig.