Er upplevelse av slutpraktik ssk utb?

Känner mig som världens sämsta T6. Har under tidigare praktiker fått beröm och alltid gjort bra ifrån mig, känt mig motiverad och trivts bra. Men nu under slutpraktiken så har verkligheten slagit mig i ansiktet. Vården. Stressen. Hur patientsäkerheten dagligen äventyras. Brist på personal. Varje dag ser jag personal som snäser av varandra, pratar illa bakom ryggen eller gråter i något hörn.. och där går jag i allt det. Försöker lära mig, vara nyfiken och intresserad. Känns så naivt på ett sätt. Att vara en sprudlande nyfiken student samtidigt som personalen går på knäna. Det är så sjukt mycket. Det är extremt höga förväntningar. Det är överväldigande. Vilket personalen gärna trycker upp i ens ansikte, att det är bara att vänja sig vid detta och såhär är det överallt osv. Jag får oftast sluta senare än vad jag är schemalagd och rasten får tas precis innan hemgång. Det är för mycket. Jag gråter innan varje pass och får tvinga mig att gå dit. Ska man må såhär? Lättnaden jag känner när jag får gå hem är obeskrivlig. Jag har inte så många veckor kvar men vet inte hur länge jag står ut. Jag räknar ner dagarna, timmarna. Jag är rädd att jag ska bli underkänd, även om ingen direkt har sagt något dåligt om mig. Jag känner inte igen mig själv, är inte lika glad längre, vill inte hitta på saker på min fritid, säger nej till vänner osv. Sitter bara hemma och grubblar över praktiken. Är rädd för att jag gått in i en depression. Men jag vill ju så gärna bli färdig. Jag vill inte hoppa av. Men energin börjar ta slut. Jag vet att jag kommer blir så stolt över mig själv när jag är färdig och tömmer mitt skåp efter att sista dagen är gjord. Men det är så kämpigt just nu. Det är verkligen inte lätt att vara T6. Känns som att jag inte kan någonting, även om jag vet att jag kan en massor när jag väl tänker efter. Men jag ska verkligen ta mig en funderare efter examen för såhär vill jag inte må. Det är det inte värt och situationen i vården ska absolut inte normaliseras.   

 Någon som känner igen sig? Har ni några tips? Är det normalt såsom jag känner?