Så kär att jag har så ont - Sorg
Jag har egentligen aldrig lyckats bli kär. Jag har under mitt liv alltid varit förälskad, men inte kommit i någon förhållande och därmed har mina förälskelsekänslor avtagit fort.
Jag är en man i 30 år. Jag träffade denna kvinna början av 2021, februari. Vi blev bekanta. Vi hamnade i gemensam vänskapsgrupp och jag gillade vänskapsgruppen som vi började bilda. Det blev en fin grupp, med blandade killar och tjejer. Kändes lite som när man var tonår, bara att man hade sina egna lägenheter och jobb. Det kändes underbart. En av det bästa var också att vi hade som grupp något gemensamt och det var att vi inte drack alkohol. För mig var det en stor betydelse, då jag vantrivdes som tonåring när det festades med alkohol.
Jag har alltid tyckt om när man festat utan alkohol och det gjorde vi. Vi hade också kill-häng och tjej-häng och så förstås: Där vi alla gemensat umgicks, kollade på film, umgick allmänt, åt mat/fik, spela m.m.
Det framgick att denna kvinna hatade mig i början, men accepterade mig under hösten 2021. Alltså tog det cirka 8 år tills hon accepterade mig som vän. Jag förstod aldrig att hon tyckte illa om mig.
Jag började se henne som min favorit vän i gänget. Blev alltid glad när hon kom. Jag kanske blev små förtjust henne långt före innan jag ens anade det, men vad jag vet, såg jag henne som min favorit person i vår vänskap. Jag såg henne som den närmsta vännen, av alla vännerna ifrån grupperna. Vi skojade m.m. Många gånger fysiska skämt.
Det blev någonstans sommaren 2022, som jag insåg att jag började allt mer bli småkär i henne för att sedan bli helt kär i henne under vintern 2022. Jag var rak, kände mig annorlunda, kände mig ''stark'', kände hur mycket jag tyckte om allt hos henne. Den där bekvämligheten att jag kunde prata om allt med henne, att vi kunde prata om allt. Dela med oss om allt.
Hon bjöd mig två tillfällen hemma hos mig, bara hon och jag och vi diskuterade även att kolla på film tillsamamns. Jag visste inte helt hundra på vad hon tyckte och tänkte just om mig, men jag tror hon gillade mig också.
Plötsligt i mitt liv gick allt i krasch. Jag studerade upp betyg, planerade studera på universitetet, jag jobbade då på ett kafé. Stor trivdes. Blev omtyckt av teamleader, stamgäster, många andra övriga gäster och så blev jag en unik person i vår bekantskapkrets som hade växt rejält. Så jag blev personen som ''jobbade på kaféet'', som vissa tyckte det var trevligt.
Men jag förlorade jobbet. Jag hamnade i skam, p.g.a min arbetslöshet. Jag kände mig misslyckad och undvek vänner och inkl henne. Jag tror att hon såg mig som kylig och därför blev hon kylig. KOntakten försvann och jag kände att jag förlorade henne.
Början av 2024, hittade jag ett jobb. Inget kan dock ersätta mitt kaféjobb, men det blev ett jobb. Jag känner att jag börjar även kunna prata med henne. Konstig nog, hade hon också besvärligt, under samma period som mig och började själv må bättre när jag mådde bättre. Hon hade det svårt med vissa saker, som framkom senare. Jag fann det intressant att vi hade det svårt under samma tid och agerade på samma sätt.
Men...Jag känner mig så kär och tror att det kan bli vi två. Jag känner sorg. Jag känner mig så kär. Aldrig känt detta förut.
Jag vet inte om jsg bör prata om detta. Skulle det hjälpa att gå vidare, om jag erkände mig känslor för henne? När man är ledsen, så känns det ju bättre av att prata om sin sorg och förtvivlan. Jag tänker att det kan vara motsvarighet till detta.