Är detta ok vid AHDH och autism? Tonåring bonusson med speciellt beteende

Ta bort datorn från honom, han kan inte hantera det. 

Klart pappan ska sätta gränser och regler.
Ta hjälp av skolan, vården och mamman, samarbeta.
Behövs det socanmälan pga mamman?

Personer med npf kan behöva mer egentid för nedvarvning än normtypiska men det bör så klart vara inom vissa ramar. Att vara petig med mat och vilja äta middag på rummet är inte ovanligt då middag med familjen kan vara en påfrestande social situation. Men det innebär ju inte att ni ska var sonens betjänter. Din sambo och hela familjen egentligen behöver stöd för att hjälpa sonen hitta en balans mellan sina behov och sina infall.

Det låter inte bra. Han har ju svårt med flera saker pga sina funktionsnedsättningar, men det betyder inte att han alltid ska få som han vill utan att hans föräldrar behöver hjälpa honom komma över så många av sina problem som möjligt.

Det låter inte alls bra hos mamman. Min amatörgissning är att hon själv har npf och inte klarar av situationen. Jag förstår att pappan vill vara snäll mot sonen pga situationen hos mamman, men att låta sonen förfalla och inte utvecklas är inte att vara snäll. 

Vad får pappan och sonen för stöd från vården? Tycker vården att situationen är bra? 

Jag vill höja ett varningsfinger för att soc ser skolfrånvaro som skäl till omhändertagande, och förmodligen är det bättre för killen att få vara kvar med er - men med rätt hjälp - än att flyttas till ny familj. Pappan behöver steppa upp. 

Har ni fått utbildning i hans diagnoser? Har ni läst på? Jag skriver ni eftersom du också bor med honom och behöver vara insatt. 

Jag har ganska mycket erfarenhet av ungdomar med ADHD och autism, har jobbat med såna.  Det som du beskriver är INTE bra för pojken. 

Visst, man kommer inte att kunna få pojken att leva helt som andra barn, några udda drag och vanor kommer han att ha. Men det grundläggande - att gå till skolan, att äta vid matbordet och inte heller överdrivet mycket eller att kräva överdrivet mycket, hur och vad han vill äta. 

Det händer att något absolut inte fungerar, när det gäller autistiska ungdomar. Jag har sett såna som bara äter 5 olika maträtter (och även dessa måste vara på ett speciellt sätt). Det finns autistiska ungdomar som inte klarar att äta tillsammans med andra, för att de t.ex. inte klarar av ljud av flera personer. Men de kan sitta upp vid ett bord. Inte behöver de ligga i sängen. Och att åka och köpa något bara för att pojken kräver det - det är bara att förvärra saken. Då vet han ju att han kan kräva det. 

Skolgången måste man ju åtminstone sträva efter att få det att fungera. Inte bara låta honom göra som han vill. Kanske behöver man en specialskola. Men att bara vara hemma när man inte har lust, det är lite väl enkelt. Och inte bra.

Nej, det kommer inte att ändra sig automatiskt. Tvärtom, han vänjer sig och det är mycket möjligt att han fortsätter så här som vuxen. 

Att sonen isolerar sig så mycket är inte bra för honom. Ja, personer med autism behöver mer egentid än andra, men inte så mycket som din bonusson. Han är helt enkelt bortskämd, för att din man servar honom och lyder hans minsta befallning. Bonussonen behöver träning i att bli mer självständig och vara ute i samhället, så att han klarar av att vara i skolan alla dagar i veckan. Eventuellt får skolan ordna med APS åt honom, om det är vad som krävs för att han ska orka vara där oftare. Dessutom är det så klart farligt för hälsan att bara äta skräpmat och aldrig röra på sig. Bonussonen behöver komma ut mer. Om han lider av social ångest, så finns det behandling.

Och ja, dina farhågor om framtiden är högst befogade. Risken är stor att bonussonen inte vill/kan flytta hemifrån när det är dags. Han behöver förberedas för att klara av att leva i samhället i framtiden, utifrån sina förutsättningar och med stöttning, så klart.

Din man daltar något kopiöst med sin son. Hans servande av sonen är helt orimligt. Han måste börja ställa krav på att hans son borstar tänderna och pratar med kompisar tidigare på kvällen, så att er dotter får sova. Autism gör inte att man saknar empati, men att man har svårt att se saker ur andras perspektiv. Det borde gå att förklara för bonussonen att lillasyster måste sova och att hon blir trött om dagarna om hon inte får det.

Din man måste också sluta lyda sin sons minsta vink. Inget servande med mat stup i kvarten, och absolut inte på nätterna. Tycker bonussonen det är socialt jobbigt att sitta med vid bordet, så kan han ju få äta på rummet, men han kan komma och hämta sin mat själv i köket. Att han är kräsen med maten kan bero på hans autism, men han behöver ju nyttig, näringsriktig mat som alla andra. Ni får komma överens om några nyttiga rätter som han kan tänka sig äta. Och inga klagomål på att maten inte är perfekt lagad och att din man ska rätta till det i flera timmar. Ja, personer med autism kan ha specifika krav, men det måste ju vara inom rimliga gränser.

Känner igen en del av sakerna med min 17-åring som har ADD och autism. 
Han är mest på sitt rum antingen sover el vid datorn. Går till skolan några timmar 2 dagar i veckan.  Vill helst inte träffa andra människor.
Petig med maten, kommer dock ut och äter mat med oss om vaken. Och begär inte att vi ska ut o fixa något särskilt (hämtmat)  

Vad gäller skolan: har skolan gjort anpassningar för att möta hans behov? Har föräldrarna regelbundna möten med skolan? Avstämningar med klassmentorn? Om inte så måste de börja med det.

Skolan är skyldig att skapa en miljö som killen klarar. Det kan vara att sitta ensam, eller ha skärmar kring sin bänk, hörselkåpor mm. Kan han flytta viss undervisning till hemmet via dator?

Hur mycket har de jobbat med specialpedagog och speciallärare? Vad är skolans förslag för att göra skolmiljön och lektionerna bättre för honom? 

En möjlighet är anpassat schema där vissa ämnen helt tas bort. Är det vissa skolämnen han skolkar oftare ifrån? 

Din sambo har gett upp totalt och bryr sig inte om sonens välmående istället tar han den enkla vägen. Det troligaste är att sonen inte kommer kunna flytta hemifrån utan kommer bli bidragsberoende och bli omhändertagen av pappan som vuxen också inte pga sina diagnoser utan för att ingen lärt honom hur man tar ansvar och sköter grundläggande saker. Det är tragiskt! 

Hur fungerar det när han är hos mamman? Går han i skolan i högre grad då? Äter han med resten av familjen? Springer mamman också omkring och servar honom och köper godsaker till honom? Eller är det bara hos er som det är så dysfunktionellt?