Hur orkar man?
Hur orkar fortsätta kämpa när man känner att man gjort allt men ingenting hjälper?
Min historia. Tanken på barn kom efter 30. Efter lång tid kom äntligen dagen då jag blev gravid. Första gången. Overkligt. Begärde tidigt VUL för jag kände på mig tidigt att något inte stod rätt till. Visade sig tillslut vara MA i vecka 5. Två cyclogestbehandlingar med skrapning som följd tillslut som var bland det värsta jag gått igenom.
Tillslut gick vi på privat fertilitetsutredning där allt såg enligt läkarna bra ut på både mig och sambon. I samband med MA upptäcktes att jag har en hjärtformad livmoder. Oro. Vad innebar det? Otaliga ultraljud senare har ingen kunnat svara på om det kan påverka chansen att få barn. Enligt fertilitetskliniken behövde vi ingen behandling. Allt såg ju ?bra? ut. Jag har dock känt inom mig att det här kommer bli svårt?
På grund av missfallet behövde vi vänta ett helt år (!) för att kunna skicka remiss för IVF. Tog tillslut beslutet att genomföra en privat IVF eftersom naturliga försök fortsatte misslyckas varje månad. Orkade inte med all väntan. Behandlingen och allt gick jättebra, så bra att kliniken glatt ringde och ville långtidsodla alla 10-tal embryon. Äntligen något positivt besked. Jag var så hoppfull.
Dagen för ET kom dock chocken när kliniken ringde och sa att inget (!) embryo var redo att sättas in. De utvecklades för långsamt. Med tur kunde något frysas för FET nästa månad, de skulle återkomma dagen därpå. Total chock, hur kunde allt plötsligt bli ingenting? Inte ens IVF skulle fungera? Oro. När kliniken ringde dagen därpå blev jag så otroligt lättad när de meddelade att en blastocyst såg bra ut för att frysa. Det fanns fortfarande chans, det var inte kört. En månads väntan till. Sorgen blev dock än större när de på dagen för ET återigen ringde och meddelande att blastocyten inte heller klarat sig.
Månader passerade och tillslut fick vi vår efterlängtade remiss. Gjort 1 till IVF, äntligen kom vi till steget att vara med om en återföring. Blev dock akut ICSI vilket var ytterligare något nytt i raden av motgångar som drabbat oss.
Återförde ett 2-dagars embryo, var för rädd att allt skulle upprepa sig igen om man långtidsodlade. Negativt. Fick tre blastocyster till frysen och intalade mig att det ju var positivt trots att det inte gick vägen med IVF den här gången. Hoppet fanns kvar. Två månader senare var det äntligen dags för FET. 2 blatocyster tinades varav 1 återfördes. Ruvardag 14 idag, återigen är det negativt...
Känns som jag har letat symtom, provat otalig metoder, vitaminer och varit som besatt av barnlösheten under flera år nu. Återigen står man här på ruta ett.
Denna eviga pendling mellan hopp och förtvivlan är så tärande. Vid varje misslyckande börjar fallet kännas lite högre.
Det värsta är såklart ovissheten och det faktum att vi fortfarande inte vet varför eller om det är något mer vi kan göra än att kämpa vidare och hoppas att det en dag blir vår tur.
Hur orkar man?
