Vilka effekter såg ni av att vara er själva?

Försök att "bara vara mig själv" har slutat med att jag inom en vecka inte har några vänner och chefen sagt att jag kan köra dig till psykakuten och du får inte jobba när du är sån här. Så bäst att vara någon annan istället.

Jag tror det är jättebra för en frisk person att vara sig själv men med personlighetsstörning är det ett dåligt tips.

Jag blir omtyckt av många när jag är mig själv. Men jag får ändå lägga band på mig själv och inte säga allt som jag skulle vilja säga. För skulle jag göra det så skulle jag inte vara lika omtyckt. Socialt smörjmedel kallas det. Att man tar hänsyn till andra. Och jag är mig själv när jag tänker på andras känslor. Fler borde göra det.

Jag har alltid varit mig själv. Som barn innebar det att jag fick låg status och hade få kompisar. Men i gymnasiet vände det och jag fick mycket vänner.

Men jag anpassar mitt beteende efter vad som är lämpligt i olika situationer. Drar inte samma skämt på jobbet som med min man osv. Att vara sig själv är inte synonymt med att alltid säga vad man tycker eller bete sig likadant mot alla människor. 

Jag insåg tidigt vikten med att vara sig själv, och både fördelar och nackdelar som kommer med det. Jag var lite av en kameleont i tonåren/ tidiga 20-års-åldern och ville gärna vara till lags, var rädd för att ha en avvikande åsikt osv. Men efter att ha haft en falsk vänskap med en person som var ännu mer ja-sägare än jag så förstod jag hur dumt det kan se ut utifrån. Den här personen som jag var "vän" med ändrade åsikt beroende på vem han pratade med, han var löjligt rädd för att stöta sig med folk och det såg så patetiskt ut när han sa en sak /gav uttryck för en åsikt inför en person, men en helt annan åsikt när han pratade med en annan person. Redan där tänkte jag att sådan ska fanimej inte jag vara, och bestämde mig för att försöka vara rak och ärlig med det mesta, oavsett vilka personer som är i min omgivning. Rädslan för att stöta sig med andra är oftast det som hindrar personer från att vara sig själva, men den rädslan försvinner ju mer du vågar gå emot den. Många har problem med "vara-alla-till-lags"-syndromet hela livet, och har med tiden byggt upp starka inre blockeringar som gör dem allt fegare.

Barn har inte de där problemen, de säger spontant vad de tycker och tänker. De oroar sig inte för konsekvenser. Känner du att du inte kommer till din rätt eller vågar säga vad du tycker på ditt jobb, så är det bästa att byta jobb, ELLER att du försöker utmana bit för bit, testa gränser och se hur mycket du kan vara dig själv. När folk ser och märker att du har en vilja och en önskan att kunna vara mer dig själv, så brukar de flesta vara med på noterna. Det är iallafall min erfarenhet.

Effekten av att vara sig själv för mig är att jag lätt kan bli överkörd då jag är så snäll, men jag försöker att stå upp för mig själv. Jag har också märkt att jag bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig, utan jag tänker att det är så. 

Jag har några goa vänner, men på kärleksfronten är det dött. Jag är dålig på att vårda mina relationer och ännu sämre på att skapa nya, men jag försöker i alla fall. Det är en befrielse att få vara den man är och jag tycker faktiskt om den jag är, oftast i alla fall.