Är inte en glad person

Hur gammal är du om jag får fråga? 

nej, allting behöver absolut inte kretsa kring diagnoser. hur känner du dig i sociala situationer? kanske behöver du bara hitta din nisch. Har du gjort allt som du vill? 

Har gått o blivit helt sängliggande förutom när jag är på arbetet. Sover, vill sova däremellan. Orkar ingenting o konstant trött. Sköter mitt jobb iallafall, typ. Blir väl borta 1-2ggr / månaden ifrån arbetet men försöker tvinga mig varje dag. Men ärligt talat, jag klarar det inte så bra. O mår dåligt med det sociala med chefer o så. Ler aldrig på arbetet förutom tillfälligt bland kunder. Men möter aldrig glada miner längre ifrån chefer o liknande, vilket jag förstår då det är jag som slutar le alltid. 

O när folk gör fel så har jag svårt att komma igång igen o vara glad med personen. Har försökt väldigt mycket (för att vara mig) men det har ändå inte fungerat. 

Då finns det inte mycket mer och göra, antingen får man söka nytt jobb eller så får man ändå försöka hänga med. Kanske får du skaffa en syssla utöver jobbet eller separera till jobb med din fritid och ditt liv i stort.

Det kanske är dags att ge läkemedel en chans. Du kan ju alltid sluta om det inte fungerar. För egen del och för många andra fungerar medicinerna bra. Medicinerna kan ju i alla fall hjälpa dig att ta tag i saker och ting till en början. 

Har mest flytt o flyttat omkring i jakten på någon lycka. Men klarar inte det sociala i längden. 

Är 35+. Man. 

Vill arbeta med hundar o hästar, skydiva, dyka och har sol varje dag men det kommer aldrig hända då jag inte klarade av gymnasiet och har försökt via komvux men stött på motgångar och då tappar jag fokuset och hamnar i mitt dåliga mående. 

Handlar inte om att jag inte klarar skolan utan jag klarar ingenting som tar längre än 2 veckor eller ibland 2 månader. 

Har klarat vissa arbeten något längre men det har varit för att det har varit ett måste. Men behåller aldrig några nära kollegor i efterhand. 

Växte upp som i ett fängelse på landet. Dagarna var långa och dåliga. Klarar inte när saker drar ut på tiden. 

Tidigare klarade jag "köra race" i studierna. Men nu är det så länge sen så vet inte om jag klarar det ens längre. Men var då för snabb o nej, komvux lärarna vägrade låsa upp nästa del osv utan jag var tvungen att invänta dom andra. O tappade fokus. 

Har kollat på att göra uppskrivningar men arbetena är väldigt stora för mig då jag står så långt ifrån allt och kanske "samhällets" värdegrund samt religion och annat. 

O ogillar den där Gardell men det är en bok man vägrar släppa i det här skolsystemet! Vet inte men ryser bara jag hör eller läser hans namn. 

Nu spelar jag visst ur lite märker jag. Det jag skulle komma fram till är att jag behöver fixa skolan, men jag lyckas inte p ga rädsla för tiden samt nu har hamnat långt bort ifrån min tidigare kapacitet i att lära mig fort. 

Rent realistiskt så behöver jag studera 1,5 år till. O har inte tillräckligt med csn kvar o inte tillräckligt med egna pengar för att klara det. 

Har fastnat. 

O ang det sociala. Alltid drömt om en fru o egna barn. Men kan inte hända försen jag har nått målen med att lyckas. 

Klart någon skulle säga det. 

Nej, jag litar inte på det. Har testat 2 olika och de fungerade inte överhuvudtaget. Vill inte tappa hår, tänder, få alzaimers eller förstörd lever eller kanske dra på mig cancer.

Vill inte känna att jag inte vet vem jag är, vilket jag ändå vet just nu. Även att det är att jag är misslyckad så vet jag iallafall det. 

Vill inte förlora min själ till några tabletter. Litar inte på sådana mediciner. Äter knappt smärtstillande ens mot huvudvärk. 

Jag vill dö REN alt något jag valt att ta själv med en acceptans om biverkan. Men så kallade mediciner är en för stor risk med kroppen. Vill inte bli läkemedels beroende. Tänker inte fastna i en sådan psykos där man till slut tror att man inte kan leva utan sina glädje tabletter. 

Du tror inte på samtal eller mediciner. Du startar en tråd där du (ber om hjälp). Jag tror att den här tråden är en början på ett bättre mående. Kanske testa nya vägar. Testa samtalshjälp, testa lyckopiller, och engagera dig i proceduren. Vissa tror att det bara handlar om att enbart prata med någon. Förklara att du vill ha praktisk hjälp för att din målbild är att bli en lycklig människa, du har gjort saker för att skapa ditt tankesätt som du har idag, betyder också att du kan skapa ett annat tankesätt. Det kan ju inte bli värre eller hur?

Förstår inte det sista du skrev "separera till jobb med din fritid och liv i stort"? 

Jag har ingen fritid. Är sängliggande 10 månader om året. 

Kommer hem fredag o kliver knappt upp ur sängen försen måndag morgon igen.

Det första du måste fråga dig är om du vill ha hjälp! Vill du det, på riktigt? Eller vill du att vi skalll tycka synd om dig som målat in dig i ett hörn och dömer ut samtalsterapi helt grundlöst och visar upp en misstanke mot läkemedel som är tragisk? Du kanske aldrig kommer lämna din comfort zone, men att det finns hjälp att få för folk som mår som du eller ännu mycket sämre är tveklöst. Så, vill du framleva dina dagar så här eller vill du ha hjälp? Hjälp som kommer tvinga dig att ifrågasätta vad du trott dig veta? Allvarligt, vad har du att förlora?

Det är dags att lyfta luren och ringa någonstans där du kan få hjälp!
Prata med någon som kan hjälpa dig!

Du låter deprimerad. När jag hamnade i en svacka och inte ville äta ångestdämpande och antidepressiva förklarade läkaren att det ibland, om än tillfälligt, kan hjälpa en uppåt lite. Det blir en skjuts. Så jag testade ångestdämpande och behövde inte ens börja med antidepressiva. Sen fick jag en järninfusion och började med metakognitiv terapi i ett halvår hos en psykolog. Allt det här var början på en stor förändring i mitt liv. Så om jag var du skulle jag sätta upp mål och söka hjälp för den finns att få - om man vill. Annars går det ju inte.

Hej!

Känner igen mig i det du skriver. Jag är bara 27 år men känner mig rätt vilsen och har alltid gjort. Skolan var ett helvete men tog mig ut gymnasiet med betyg för det måste man ju ha för att få jobb! Eller? Nja, jag har ALDRIG behövt visa mina betyg för någon arbetsgivare så känns som jag hade kunnat skriva vilken utbildning som helst på mitt CV. Oftast kommer man långt på erfarenhet men jag har fått jobb där jag inte haft någon erfarenhet ö.h.t. Mitt första jobb var inom vården, LSS. Vård för personer med olika funktionsvariationer. Hade ingen erfarenhet eller kunskap men blev kvar i många år. Sen jobba jag inom handel då jag gick handels på gymnasiet och efter ett tag kände jag att jag ville göra något annat. Sökt jobb som montör utan några som helst erfarenheter inom teknik och montering. Nu sitter jag och arbetar inom medicinteknik och tillverkar produkter som används inom sjukvården, som tex bröstkompressionssystem och nerkylningsmaskiner m.m. 

Jag har lidit mycket av psykisk ohälsa i många många år och tillslut tog jag hjälp. Medicin, lite terapi som tyvärr inte har hjälp i längden och nu på egen hand. Jag är väl rätt inställd på att jag inte bli bättre än såhär, psykisk alltså. Jag får nog leva med att livet känns skit för det mesta men de goda stunderna får mig att stanna kvar.