Borderline och antisocial

Intressant med någon med dina diagnoser som har så stor självinsikt. Jag känner inte igen mig i det du skriver, men jag skulle vilja ställa några frågor om det är ok.

Har du förmåga till empati? Att känna kärlek? Skuldkänslor?

Jag har förmåga att känna empati....ibland. Om det gäller mitt eget barn! Men ofta så gillar jag  när andra mår dåligt eller har det sämre än jag, blir lämnade av någon, blir av med sitt jobb när det går dåligt för andra så stärks jag och mår bra. När jag var liten så kände jag noll empati och plågade djur och mobbade människor. Nu har jag fått större empati, ju äldre jag blir.

När någon gråter över att personens mormor dött tex, så kan jag tycka och säga "men det kan du ju inte vara ledsen över. Personen som dog var ju gammal"
Och jag menar det verkligen. Förstår inte hur de kan vara ledsna över att någon gammal dör. Eller om ett djur skulle dö. Helt obegripligt och löjligt i min värld. Tror att jag har svårt att förstå andra och sätta mig in i andras känslor och tankar. Tänker bara utifrån vad jag känner och tänker.

Jag kan känna kärlek, eller så är det förmodligen bara besatthet och att jag fäster mig vid någon. För jag fäster mig väldigt lätt om jag umgås med någon aktivt under en period. Lika snabbt så vänjer jag av mig om jag sen inte träffar personen på en vecka. Då har jag glömt människan, om det inte handlar om min pojkvän.

Den där äkta kärleken när man gör allt för en annan person i vått och torrt och vill personen allt det bästa, existerar inte hos mig. Jag vill mer ha allt och ha ett bra liv med någon annan så jag slipper vara ensam. har extremt svårt för att bli kär. Det är mer en inbillad kärlek trot jag. 

Skuldkänslor kan jag också känna, men inte ofta. Tycker oftast de kan skylla sig själva och att jag har rätt. Så svaret på den är nog mest NEJ, eftersom jag alltid skyller ifrån mig och tycker att det är den andras fel OM jag nu har sårat eller gjort något som skadat den personen.

Hoppas detta var svar på dina frågor.

Jag har barn och känner en otrolig stark kärlek till mitt barn och hade dött för mitt barn och har alltid varit en väldigt överbeskyddande mamma. Det är en helt annan typ av kärlek. Det enda konstiga med mig har varit att jag är väldigt ego och tycker ibland att barnet har kommit ivägen för mitt ego, tagit så mycket av min tid när jag behövde så mycket energi åt mina egna problem. hade mått bäst med en aupair el nåt som tog hand om mitt barn och att jag bara fanns där som mamma. Tyckte det var jobbigt med förpliktelserna där inte jag kunde stå i centrum av mitt liv. Jag har ju alltid haft problem i mina relationer till män som min borderline. Var med pappan i 8 år och det var väldigt destruktivt och sedan en annan i 4 år som var samma sak. Det har bara fortsatt så och detta har ju gått ut över mitt barn som sett sin mamma antingen jätteglad eller ledsen eller galen. Jag har alltid ansetts som en drama queen av mina ex som överdriver, ställer till med cirkus för ingenting och fantiserar ihop saker i min hjärna som att de älskade sitt ex mer än mig och blir besatt av exen, som att de finns kvar i vårt förhållande...när sanningen är helt annan. Mina män har aldrig ens nämnt sina ex och varit helt klara med dem. men i min fantasi kunde jag inte sluta tänka på exen. Detta har jag slutat med i denna relationen konstigt nog.

Jag har varit med en man i många år nu som öppnade mina ögon. Som vill hjälpa mig, som försöker få mig att förstå hur jag är som människa, att jag saknar förståelse för hur andra tänker och empati lösheten, svart eller vitt tänk, dramatiken och allt det där. Det fick mig att se tillbaka på mina tidigare relationer och förstå. Ville inte förlora en bra man ännu en gång. Jag hatar separationer och ville inte gå igenom det igen. Så jag tog tag i det och utreddes privat. Fick då majoritet borderline och adhd, men även en hel del antisocial och narcissist. 

Jag gillar att berätta. Får jag fråga varför du är så intresserad av att veta? Har någon du känner borderline?

Har du någon slags terapi? Kanske en slags kognitiv beteendeterapi skulle passa dig. Eller också - det finns något som de kör nuförtiden som heter något med dialektisk..... 

Min tanke bakom detta är att du kanske kan lära dig strategier, "regler" hur du ska göra med andra människor, så att du så småningom skulle kunna göra "rätt" i de flesta situationerna. 

Även för barnet är det väldigt viktigt att du går efter vad du bör göra som mamma så att barnet utvecklas bra. Det är ditt ansvar. 

En relation kräver också ansvar förstås. Istället för att ge dig in i situationer där du riskerar att bli otrogen, kan du inte helt enkelt bestämma dig att undvika alla frestelser och ha det som princip att man inte gör så? OM man vill ha partnern kvar. 

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Jag har fått diagnosen borderline och ansisocial personlighet men även adhd.

Någon mer därute som har dessa diagnoser? Jag har väldigt svårt i nära kärleksrelationer. Tidigare var jag väldigt destruktiv, svartsjuk, hittade på saker i mitt huvud som inte alls stämde med verkligheten, blev besatt av deras ex etc.

Numera är det inte lika extremt, utan nu är det mer att jag manipulerar mannen till att få min vilja igenom. Jag är avundsjuk på barnen eller föräldrar tex och vill helst ha mannen för mig själv. Jag vill resa dit jag vill, bo där jag vill och allt ska vara på mina villkor. Nu har jag en väldigt stark man som inte ger med sig eller gör som jag säger, utan han kör sitt eget race. Detta är provokativt för mig, för då känner jag mig inte tillräckligt älskad och då kan det vara så att jag ser mig om efter annat som är bättre. 

Denna iljojlitet, oärlighet, ständiga vita lögner, som jag nästan tror på själv, gör så att mannen inte kan lita på mig själv. Jag tycker inte själv att jag ljuger, eftersom jag vid tillfället då jag tex träffar någon annan anser att det är slut mellan oss pga bråk. Jag har inget konsekvenstänk alls.

Med åren har jag blivit fullt medveten om allt som jag skriver. Detta visste jag inte som yngre, utan skyllde på mina pojkvänner och trodde att det var fel på dem. Nu inser jag att det är mest mig det är fel på. Jag provocerar och är dramatisk så att de blir arga och elaka. Sen skyller jag på dem att de är elaka när det egentligen är jag som börjar det hela.

Känner någon igen sig i detta?

Har du någon idé om varför du fått dina personlighetsstörningar? Hur var din uppväxt? Jag har en bror med diagnosticerad AdHd men jag tror han har Borderline också, min mamma har aldrig utretts men jag tror hon har adhd plus borderline. Kan det vara ärftligt, hur var dina föräldrar?

Jag har hittat en kbt psykolog på din psykolog nu som verkar bra och även en annan. Jag är på god väg. Trist bara att det tog 5 sekler innan jag insåg det och många bra relationer som förstörts pga detta.

Jag är inget skilsmässobarn, däremot så fick jag aldrig någon kram av mina föräldrar och fick aldrig någonsin höra att jag är bra som jag är eller att de älskar mig. De var ganska kyliga. Dessutom hade nog båda mina föräldrar adhd och pappa hade nog även en stänk av borderline och mamma är Uber narcissist där allt handlar om hennes ego. Därför har jag blivit ganska ego som person där jag alltid utgår ifrån mitt ego och vad jag tycker, tänker eller känner. Saknar förståelse för att andra kan tycka och tänka annorlunda.

Var även med om en kidnappning som 14 åring, samt en "nästan" våldtänkt som 16 åring. Detta har jag helt förträngt och aldrig tagit upp med mina föräldrar, då jag vet att de aldrig hade tyckt synd om mig ändå utan hade skyllt allt på mig.

Jag har borderline och adhd, är kvinna i 30 årsåldern. Jag har haft stora utmaningar likt dina bortsett från barn där jag är mycket noggrann att alltid sätta deras behov först då jag är väldigt barnkär. Tyvärr har jag behövt arbeta med mitt tålamod gällande mina egna barn du vet allt det där med stress, pulsen stiger osv. Jag har valt att enbart ha en sexuell relation med en kille sedan lång tid tillbaka för att slippa drama. Håller avstånd till andra för att slippa såra dem. Du vet säkert exakt vad jag menar. Genom att ha tydliga rutiner och minimera intrycken från vardagen får du en behaglig och hanterbar vardag där du har kontrollen. Undvika typiska situationer där man faller dit. För mig och många andra med våra diagnoser är ju big nonos krogbesök med alkohol, dejting, nära vänskap, djupa samtal, besöka mataffären med barnen eller utan. Jag beställer hem istället. Tidspressen, välj hellre att avboka. Jag har även inaktiverat sociala medier etc. Finns massa strategier. Kom ihåg listor osv. Finns också social färdighetsträning vis psykiatrin man kan göra online, den tycker jag är bra där får man träna sig på utmanade situationer virtuellt.

Jag har borderline och adhd, är kvinna i 30 årsåldern. Jag har haft stora utmaningar likt dina bortsett från barn där jag är mycket noggrann att alltid sätta deras behov först då jag är väldigt barnkär. Tyvärr har jag behövt arbeta med mitt tålamod gällande mina egna barn du vet allt det där med stress, pulsen stiger osv. Jag har valt att enbart ha en sexuell relation med en kille sedan lång tid tillbaka för att slippa drama. Håller avstånd till andra för att slippa såra dem. Du vet säkert exakt vad jag menar. Genom att ha tydliga rutiner och minimera intrycken från vardagen får du en behaglig och hanterbar vardag där du har kontrollen. Undvika typiska situationer där man faller dit. För mig och många andra med våra diagnoser är ju big nonos krogbesök med alkohol, dejting, nära vänskap, djupa samtal, besöka mataffären med barnen eller utan. Jag beställer hem istället. Tidspressen, välj hellre att avboka. Jag har även inaktiverat sociala medier etc. Finns massa strategier. Kom ihåg listor osv. Finns också social färdighetsträning vis psykiatrin man kan göra online, den tycker jag är bra där får man träna sig på utmanade situationer virtuellt.