Äntligen gravid?
Hej!
Jag ska försöka fatta mig kort, men tråden handlar helt enkelt om min och min mans försök och ickeförsök till att bli gravida och svårigheterna kring det. Okej, here we go.
Vi träffades 2014 och firar alltså 10 år tillsammans i juli. År 2017 bestämde vi oss för att försöka "skaffa barn" och jag tog ut min p-stav som jag hade haft i nästan 6 år. Jag fick min mens ganska sent, tror jag var 15-16 år (gick årskurs 9) och har alltid haft väldigt oregelbunden och lång menscykel. Dessutom har jag varit förskonad mot den mensvärk som många är besvärade med, kan räkna på en hand hur många gånger jag har haft värk som verkligen har gjort ont... Anyway! Vi försökte aktivt ett bra tag, varje månad, tog tester osv. Inget hände. Till slut bestämde vi oss för att (pga andra omständigheter) det blir när det blir, alltså att vi inte skulle stressa över en eventuell graviditet.
Till saken hör att jag 2017 blev diagnostiserad med bipolär sjukdom etc, vilket gjorde att jag började medicinsk behandling. Resan med psykisk sjukdom och ohälsa är ett kapitel för sig, men kan absolut vara en bidragande faktor, åtminstone till min växande rädsla över att faktiskt bli gravid. Ändå hade vi den inställningen att det blir när det blir.
2021 blev jag för första gången gravid. Vi var i chock, med tanke på att vi hade gått utan preventivmedel i så många år. Tyvärr slutade det hela med en missed abortion utan synligt foster eller gulesäck. Gick igenom en ?abort? och behövde inte ens ta abortpillret utan blödde ut allt ändå. Satt på toaletten och störtblödde ut klumpar and so on i tre timmar och det gjorde så in i helvetes ont. En upplevelse som var rätt traumatisk för mig, fastän det inte var en abort med foster så att säga?
Efter det har jag inte lyckats bli gravid igen. Jag har problem med min hälsa och har EDS, vilket påverkar bindväven och även en eventuell graviditet. Om det är det som gör att jag inte kan bli gravid vet jag inte, men kan såklart vara en bidragande orsak tänker jag. Min kropp är extremt bra på att luras och balla ur åt alla håll och kanter. Jag har tagit prover för sköldkörteln och har normala nivåer. Hur många gånger har jag inte trott att jag har varit gravid, haft diverse symptom och sedan tagit negativa tester? Oh my, hur många gånger som helst.
Nu befinner jag mig på cykeldag 46, har inga tecken på att mensen är på intågande. Däremot har jag haft en del symptom som jag aldrig har upplevt tidigare. Vid en tidpunkt under cykeln upplevde jag en kraftig förändring i mitt luktsinne. ALLT luktade illa och fick mig nästan att kväljas. Inga dofter luktade som jag mindes dem och till och med min man luktade illa! Kände mig skittaskig! Även mitt smaksinne var annorlunda, många saker smakade konstigt. Cykeldag 24 hade jag en mellanblödning, något jag aldrig någonsin har fått tidigare. Det kom lika plötsligt som det försvann, klarrött blod som syntes på pappret efter att jag hade varit och kissat. Jaha? Det var helt klart inte min mens, för den vet jag hur den börjar och brukar se ut. Det här var väldigt ovanligt.
Som sagt är jag på cykeldag 46 och i två dagar har jag nu haft något slemmiga och hala flytningar. Fortfarande inget brunt/blodblandat som tecken på att mensen är på G, utan genomskinlig och vattniga, hala och något slemmiga. Jag vet inte vad jag ska tro. Förra menscykeln var på 42 dagar, om jag skulle ha fått min mens vid samma tillfälle den här månaden skulle jag alltså ha fått den 1 februari. Jag vet att menscykler kan variera med typ 6-7 dagar även för de med regelbundna cykler. Min längsta cykel som jag har registrerat har varit på 47 dagar. Som sagt, jag vet inte vad jag ska tro. Min kropp kan ju likväl lura skiten ur mig som vanligt.
Varför skriver jag den här tråden? Jag behöver ventilera lite, för nu spökar det i mitt huvud. Någon som kan tänka sig att ventilera med mig?