Fastlåst i relation som inte går att rädda
Hej
Jag har varit i en underbar relation dom senaste 12 åren varav dom sista 7 åren som gift med min partner och allt har varit bra fram tills något år tillbaka där en tydlig spricka uppstått mellan oss och vi glidit isär och inte längre känner som vi gjort under alla dessa år tillsammans.
I början gjorde vi försök att rädda vårt äktenskap, bland annat terapi men till slut så har vi båda kommit till insikten det inte finnas något att rädda och det är dags att gå vidare. Som tur finns det inga barn med i bilden men när våra släktingar får reda på det här kommer dom ta det hårt då vi har väldigt nära relationer på båda sidor och även mellan våra släkter.
Med det sagt till mitt dilemma, vi har idag ett gemensamt hus som på grund av skiftande ekonomiska vindar i omvärlden inte längre är värt lika mycket som när vi köpte det och även efter sänkt priset till smärtgränsen så får vi inte det sålt och dom skambud vi fått är inte ens värda att betänka då det är ett fint hus i bra område. Mäklaren rekommenderat att vi avvaktar skifte i räntan då hon anser att köpare kommer bli mer villiga att betala mer när den går ner alternativt att vi acceptera ett bud där vi går rejält back. Utöver detta så är det inte helt enkelt att hitta ett nya boende och även om min ekonomi är relativt stark så sitter min fru i en sämre sits då hennes jobb inom vården inte betalar tillräckligt bra vilket leder till svårigheter att hitta ett nytt boende hon har råd med då banken kommer ha åsikter om hennes möjligheter att ta lån samtidigt som det är svårt att hitta hyresrätter idag, det blir inte bättre av ifall vi tvingas sälja huset med större förlust.
Därmed bor vi kvar i huset men sover seperat i varsitt sovrum och badrum, dom tillfällen båda är hemma så undviker vi varandra för det mesta. Förutom lite småtjafs så har detta fungerat okej även om det inte är optimalt men av den här anledningen har vi inte velat berätta för släkten att vi ska skilja oss förren vi har en tydlig exit-plan då det kommer bli rörigt och med dessa omständigheter med delat boende så kommer det slita på alla inblandade.
Tyvärr så sliter detta på mig då jag känner mig låst och inte kan börja om på nytt förren det här är löst, för mig är det svårt att börja träffa en ny kvinna och försöka förklara varför man fortfarande är gift, bor tillsammans och varför det skulle vara så svårt att bara lämna in skilsmässopappren och gå varsit håll. Samtidigt finns risken att om någon bekant eller släkting får syn på mig på en dejt att rykten sprider sig och skapar konflikt inom släkten.
Alternativet att träffa kvinnor för tillfälliga förbindelser har funnits i tankarna men vet knappt var jag ska börja om jag skulle ta det steget, varit borta från den världen länge nu och allt är så annorlunda med alla dessa appar och dylikt.
Min fru däremot har inga såna problem och har berättat att efter sovit borta vid flera tillfällen att hon börjat träffat flera män för kravlösa one-night-stands och tillfälliga förbindelser men hon undviker att söka sig mot en riktig relation tills vi löst vår nuvarande situtation. Efter det så har vi har kommit överens om att inte ta hem någon till huset oavsett om den andra är hemma eller bortrest för slippa pinsamma händelser efter hon berätta det här
Finns det någon annan här som varit eller är i samma sits där ni mentalt gått åt olika håll men fortsätter tvingas bo/vara tillsammans på grund av omständigheter ni har lite kontroll över?
Några råd eller tips hur man ska kunna tänka på sig själv och börja leva igen?