Blir galen

El så får du väl åka bort någonstans om du inte klarar av sonen när han är där. 
Ok för att du i början inte visste vad du gav dig in på men låter ju som det varit så i nästan 3 år så varför inte lämnat innan. Varför skaffa barn i ett hem du inte orkar med. 
El hade du tänkt pappan skulle ge upp sonen för din skull. 

Be att få gå med till bup och få redskap för hur du ska hantera situationen. Hur kan ni göra för att underlätta för sonen. Märker ni när det blir jobbigare för honom, vilka situationer m.m
Hjälper det med stödtecken, förvarna innan ni ska göra något, nedräkning "om 5 min ska vi....." 

När/om han får en diagnos kan ni få utbildning via habiliteringen i hur ni kan bemöta och underlätta för honom. Det finns även kurser om barn/föräldraskap i allmänhet att gå, och mycket att läsa. 

Visst kan man vara tröttare under en graviditet, men i grunden behöver du ju se till att stå för det val du gjort, att flytta ihop med det Här barnet. Ni behöver hitta strategier och såklart hitta rutiner så ni (/pappan) klarar av att uppfostra båda sina barn. 

Nej absolut inte, vi har genomgått IVf i 2 år och försökt bli gravida. nu Blev jag det naturligt, och detta är nog sista chansen för mig att bli gravid. Det har gått upp och ner med sonen. Men han har blivit värre nu och jag har försökt ge det tid, haft extrem tålamod och förståelse. 

jag känner att det inte är mitt problem att jag ska lägga mig i någon BUP, det är pappans och mammans ansvar för hur de väljer att uppfostra sitt barn. Grejen är den att okej pojken är krävande, men de är inte mitt problem, det är respektlösheten, att han får allt han vill bara för att ?lugna honom? han är så sjuuukt otrevlig. 

jag tänker inte åka bort då detta är mitt hem, sambon har den möjligheten. Oavsett pågår en utredning just nu, eller han står i kö. Dessa känslor är extrema just nu. Så att om jag ska med till BUP känner att jag tränger mig på. Föräldrarna vet själva inte hur de ska hantera ungen, om de själva ej vet, hur ska det underlätta för mig? Ja behöver lugn och ro NU!! 

:( orkar ej alltså. 

Så du har ett problem men vill inte göra något åt det? 

Ditt hem är ju även sambons och hans barns hem. Ni kan såklart diskutera gemensamt vad ni kan göra för att underlätta, men du kan givetvis inte köra iväg dem hemifrån.

Men tycker ni att det ändå är okej fö alla partner att han spenderar någon helg hos sin mamma då och då? Eller kräver jag för mycket? För ja vill heller inte att de blir dålig stämning hemma. Men mitt psyke just nu klarar inte av detta kaos nu när ja är gravid. Behöver lite ro när det är som tuffast. 

?Så du har ett problem men vill inte göra något åt det? 

Ditt hem är ju även sambons och hans barns hem. Ni kan såklart diskutera gemensamt vad ni kan göra för att underlätta, men du kan givetvis inte köra iväg dem hemifrån.?

hur är det tänkt att jag ska göra något åt det om inte föräldrarna själva kan det? Ingen har sagt att jag sitter hemma o är bitter framför barnet. Och vill köra iväg de.. 

detta är för att det inte ska påverka barnet att jag inte står ut med sonen just nu under min graviditet och hans värsta beteende period. Då är det väl bättre om han är med farmor och pappa någon helg? 

det är ju därför ni alla tre behöver utbildning, tex av habiteringen. Just för att lära er. 

Om din sambo är ok att spendera en helg hos sina föräldrar är det såklart ok, men du kan inte kräva det. 

Det är väl deras hem oxå eller har de flyttat hem till ditt hem och hyr rum hos dig? 

Tror du måste växa upp och inse att ska ni vara tillsammans så är hans son även ditt ansvar och då kan du behöva hjälpmedel hur hantera honom. 
Eller tänker du sen att när erat barn kommer att ni blir två familjer där hans son inte ingår i vad ni ska göra. 
Ni är en familj på tre st snart är ni 4 i den familjen. 

?jemp?

problemet är,, jag har tjatat om utredning då varken mamma eller pappa tagit tag i det förrän skolan tyckte att sonen ska utredas. min sambo tycker det är jobbigt att ?det är fel på mitt barn?. Och detta har stört mig att han haft det mindsetet länge. 

ja menar det verkligen, jag har inget plats att kunna begära att få ?utbildning? när föräldrarna blundar för det. Det är lättare för mig som icke förälder Till barnet att se hur pass illa det är egentligen. Dock är anledningen till att barnet varit hos oss nu ganska mycket pga hon ej pallar med sonen. Det har hon sjölv uttryckt.

det Där med att kunna hantera barnet kommer sen, de behöver först och främst få en diagnos. Jag pratar om nuet, jag blir galen av nuet.. det här stöndiga kaoset hemma, sambons stress kring barnet att han själv ej vet hur han ska hantera honom. Ledsen men jag är dessvärre maktlös i denna situation. 

jag känner helt ärligt just nu, hur fan ska det gå när jag får ett spädbarn? Börjar få jobbiga tankar kring vår relation för tror ej ja kommer orka detta om pojken ej får rätt hjälp. 

men samtidigt är det föräldrarnas ansvar att fostra barnet, själva skaffa verktyg när det är aktuellt. Förstår du hur jag menar? 

jag är inte barnets mamma, jag kan inte göra mkt mer än att vara stöd för min man. Men jag går sönder ibland.