Inget självförtroende!

Det är säkert många författare som har dåligt självförtroende. Läst mycket Stephen King och jag har för mig jag läst nåt sånt om honom.
Tror det är ganska vanligt att människor trycker ner sig själva. Jag gör det själv. Det tar mycket energi och är jobbigt. Lite som misshandel av sig själv.
Och det är inte lätt att alltid änka på vad man faktiskt har. Man ska inte jämföra sig med andra, men det gör man ibland. Men jag vet att det är många som uppskattar mig, så det känns bra när man påminner sig själv om det.

Söker du hjälp eller försöker du klara dig på egen hand?

Livet är kort och det enda du har, ta emot allt som erbjuds dig och använd dig av andra människors visdom och erfarenhet. Det värsta du kan göra är att fortsätta på samma stig som du gör idag om det inte gör dig lycklig.

Du skriver väldigt ofta om att du saknar kärleken men jag har uppfattat det som att du inte heller har ett stort socialt liv med andra män, stämmer det? Börja i så fall där, hitta vänner som du kan skratta med och ha en härlig dag med. Gå med i någon förening, satsa på vänskap först!

Tack för era svar! 

Nej, jag har inget stort socialt liv, men jag trivs med det, oftast i alla fall. Ibland vill jag dock att det ska hända något. Jag vet att jag måste göra någon slags förändring, men jag vet inte hur? Jag är så trött när jag har kommit hem från jobbet att jag inte orkar umgås med någon.

Känner igen det. Jag är introvert, så jag kunde vara helt slut efter en arbetsdag. Människor runt mig hela dagarna, prata en massa. Nu ville jag bara få vara. 

Ok, då är det ju väldigt viktigt att det framgår till den kvinna ni vill börja dejta, att er energi är väldigt låg och att ni inte kommer vilja öka på ert sociala liv.

Tro inte att ni helt plötsligt kommer få energi bara för att ni har en flickvän, så funkar det inte. Ni blir säkert gladare och känner er piggare i någon månad men den ni är idag är den ni är och erbjuder, ni kommer inte vilja vara i större sociala tillställningar då heller, ni kommer inte vilja vara på stökiga krogar eller fester, stora släktkalas med hysteriska barn.

Påminner om ett avsnitt jag såg av The Bear. Släkten träffades för julmiddag och här var ångestnivån på max. Alla skrek på varann, det var kaos. Ingen mådde bra. Tomten är far till alla barnen var i alla fall rolig. Nej, alla mår inte bra av att det är hysteriskt runt en.

Nej, jag vet att det inte blir magiskt eller perfekt bara för att man har en flickvän och visst i början är det som en smekmånad, men sen kommer vardagen. Det vet jag, men man växer väl ihop med.

Inte ens jag tror att livet blir perfekt. Även om vissa tror att man tror det. Men min förhoppning är att livet blir roligare med en tjej man gillar. Är det inte det som är vitsen?

Jo, det är väl det som är vitsen, antar jag.

Har varit som du och led länge av min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende. Jag var den som knappt vågade säga något vid bjudningar, på fikarasterna på jobbet och vid andra sammankomster. Jag trodde att det jag ville säga skulle låta dumt (även om jag faktiskt hade något vettigt att säga). Jag ville flika in med "självklara" meningar på sådant som folk sa, men höll tillbaka. Upptäckte efterhand att det enda som gäller är att arbeta bort sina mentala blockeringar och utmana sig, tvinga sig att delta i samtalen. När du har övat på det ett tag så blir du mera tillvänjd med att våga ta plats.

Ja, man anses vara bättre om man tar plats, syns och hörs. Men vad är det som säger att man är bättre bara för att man gör det?

Jag har varit istort i din sits Freddie, jag hade ingen gnista, kände mej osäker, var rädd för att göra fel osv, Det var faktiskt en vän som sa till mej att börja att åka lite motocross då dom var säkerligen 15-20 stycken som åkte, så ja tänkte att jag har allt och vinna så jag köpte mej hoj&utrustning, i början så körde man riktigt tokigt, men alla var vänliga och hjälpte mej framåt då så fick man lite mera självförtroende och att man fick träffa mycket folk som gärna pratade med en, på något sätt sätt fick ja lite mera "go" inom mej, mera öppen och hade inga problem med att gå och prata med andra som körde, så för mej så hjälpte detta mej väldigt mycket än idag i min vardag, så min tanke är att du kanske borde ta och försöka att hitta någon hobby som du gör att du träffar personer som är där för samma sak att umgås och träffar nytt folk Freddie? Den sociala biten är mycket större än vad man kan tro

/D

Är det självkänsla du syftar på? Eftersom självförtroende bygger på det man gör och visar upp för omvärlden som blir godkänt när man lyckas befinna sig på samma nivå som alla andra i dess norm.

Jag har själv erfarenhet av att visa upp ett självförtroende genom text där jag även kunnat måla upp en illusionistisk bild av mig själv, men som jag sen IRL haft svårare att kunna bibehålla eftersom omvärlden bara sett igenom mig.

Att visa sig själv som den man verkligen är, är att våga visa sig skör, hjälplös, vilsen, känslig och autentisk ? det som ÄR att vara människa. Men då samhällskulturen tyvärr bygger på denna självförtroende-norm så har alla därefter sina fasader som de idogt visar upp för varann för att inte bli avslöjade som de människor de är.

Självkänsla är verkligen något som måste komma inifrån en själv som bygger på att man har sig själv och lever rätt. Det kräver att man söker förståelse för sina beteendemönster, tillkortakommanden och ens identitet. Det är ett pågående arbete eftersom man hela tiden utvecklas.

Det kanske skulle kunna hjälpa dig att bli lugnare i att försöka söka dig själv i detta och att du blir tillfreds med att ditt människovärde ej bygger på prestation och andras beröm. 🙂

 

Önskar Dig all kraft! 🙂