Orimlig barnlängtan , när släpper det?

Upplever samma sak här. Är snart 41 år och har två barn, 1,5 år och 5 år. Har längtan efter ett tredje barn sedan 1 år tillbaka men mannen tycker att vi är klara. 

Två barn är ju inte så illa pinkat, det heller! Det finns många par som har alla förutsättningar att skaffa fler, men som ändå nöjer sig med två. Eller ett. Eller rentav inga. Så jag tycker inte att du behöver jämföra dig med andra och känna dig sämre - hela den biten ska du bara glömma. 

...sedan får man helt enkelt väga för- och nackelar mot varandra. Jag ville egentligen också ha tre, och jag var ett par år yngre än du när det i så fall skulle ha blivit aktuellt med en tredje graviditet. Min man och jag ville från början båda ha tre, och planerade allting efter det - bostadens storlek t.ex., namnet om det skulle bli en pojke respektive en flicka var redan valt o.s.v..

Men sedan visade det sig att den äldste blev en vild och jobbig sort, som man inte kunde lämna utan tillsyn en minut. Och när lillan föddes, och det första halvåret innan hon började sova hela nätter, blev en ren tortyr för mig då jag i princip aldrig fick sova. Jag kunde ju inte sova när lillan sov, och låta storebror härja fritt i huset... Min man hade då också precis börjat en ny tjänst, och kunde inte på en gång bara börja vara hemma. Någon avlastning hade vi inte.

Så under det hemska halvåret bestämde jag mig för att det inte skulle gå ännu en period, att det fick räcka med barn bara vi överlevde detta. Och även att vara ute ensam med två barn som kryllade åt var sitt håll med blixtens hastighet, medan man själv var höggravid eller fast med en barnvagn, hade känts direkt livsfarligt. Det var tillräckligt jobbigt när man hade två barn och var ogravid. Detta förstod min man också, och han propsade aldrig på det tredje barnet.

Nu är mina barn stora och jag är sedan länge för gammal för fler graviditeter. Jag tycker fortfarande att det hade varit roligt att ha en lite större familj, särskilt som både min man och jag är rätt enstöriga, och vi inte har mycket släkt. Barnen är de vi har, och så kommer det nog att vara livet ut... Men som sagt: det hade inte GÅTT. Man kan inte sätta sig i en situation med fler barn än man orkar med, det är inte rätt mot någon.  

Jag tror det är en rimlig känsla som kan ha fler orsaker. Dels kan man ju ha en verklig längtan. 
Man vill verkligen ha ett till barn.
Men jag tror också att det är en fas många går igenom just när "den fertila perioden" faktiskt håller på att glida en ur händerna eller vad man ska säga.  Att man snart kommer till en punkt där det blir i princip omöjligt.  Och även fast man inte "vill" blir det en tanke om att det är nu eller aldrig. 
Jag vill absolut inte ha fler barn och har blivit avrådd från läkare att bli gravid igen. Ändå kände jag en sorts sorg över att den här fasen i livet snart är förbi.

Jag kände likadant när minsta var ett par år och min man ville absolut inte ha fler barn. Längtan var så stark, kunde inte tänka på något annat, men det gick över efter ungefär ett år när jag landat i det Jag längtade nog mer efter en bebis än ett barn till, förstod jag i efterhand. Det är nog en process i hjärnan att bearbeta att den barnafödande delen av livet går mot sitt slut. Man ska ju orka med de barn man redan har och din lilla är ju fortfarande en bebis. Sen finns det ju iof de som får barn en bit efter 40 fyllda...

Vilket fint svar. Tack! Jag har egentligen lite samma sits, ettan är högintensiv och jag inser ju logiskt att tre barn nu vore extremt svårt praktiskt om inte ettan lugnar sig och tvåan inte blir vild.

Det är bara känslorna som inte hänger med, de vill liksom ändå även om logiken säger att två barn är fullt nog. Samtidigt som jag jag aldrig hade velat börja tidigare och inte fått just de två individer jag har, älskar dem något otroligt.

Ja du har nog en poäng där. Det är ju verkligen nu eller aldrig.  Det ligger nog en del i den insikten med.

Jag vet inte vad jag längtar efter,  tror delvis det är den där känslan när man plussar som för mig kändes som magi. Som man vann ett livslotto. Aldrig känt starkare eufori (blandat med oro för missfall) än då, det var mäktigt. En ny människa under produktion liksom - så coolt!

Sen tror  jag tyvärr det till del är samhället och normer, jag har två barn av samma kön och var jätteglad för det tills flera kommenterade att ?jag ju fick snabba mig på om vi skulle få en av den andra sorten med?. Det satte sig i huvudet ; missar jag något? Liksom. Det skulle ju heller inte vara en garanti med ett tredje barn och jag var liksom jätteglad för de barn jag hade med.

Sen är det nog bara känslan av förväntan med en graviditet jag tyckte om med, när man närmar sig att få träffa en by människa. Det älskade jag med att vara gravid.

Men - jsg vet ju logiskt som sagt att de två vi har är bra för oss, och att det skulle bli väldigt kämpigt med tre. Sp det kanske mycket är just att låta det gå lite tid. Men avundsjukan på det där magiska med en ny graviditet kommer jag nog alltid ha.